Tjugo års otrohet

Häromdagen meddelande jag min man att jag lämnar honom. Jag är helt enkelt för sårad för att orka stanna kvar. Han blir besviken både på mig och sig själv. På mig för att jag inte orkar stanna kvar längre och kämpa. Jag förstår inte riktigt vad jag ska kämpa för. Ska jag kämpa för att orka leva med de svek han gjort mot mig. Nej i min värld är det omöjligt. Känner mig så pass stark att jag fixar det även om det är oerhört svårt. Såret är fortfarande vidöppet.

Jag bor nu växelvis hos mina barn. Allt är fortfarande så tungt och tufft. Jag tycker det tar sån tid men enl. psykologen är allt fullt normalt,sex månader är mycket kort tid Jag får räkna med år. Jag har nu lämnat det tyngsta "sorgstadiet" och har fått tillbaka en del av min ilska. För mig känns det jobbigt att få vredesutbrott men är tydligen bra för läkningen. Jag får bara utbrotten när jag har min man i närheten, (bor hemma på helgerna, det som engång var mitt hem) aldrig när jag är ensam såklart. Ps frågade mig om jag tyckte det skulle ha varit konstigt om min dotter/son hade blivit lika arg om hon/han hade blivit utsatt på samma sätt som jag. Naturligtvis hade det enligt mig varit helt rätt och då menar hon att varför har då inte jag helt rätt att bli arg. Visst är det så. Jag befinner mig nu i "utsläckningsstadiet" enl Ps. Har funderat så mycket på varför jag har så dåliga "vibbar" när jag är hemma. Klättrar på väggarna i stort sett. Jag misstrivs i det hem jag varit med och byggt upp och som betytt såå mycket för mig. Det var ju "drömstället" sedan tre år tillbaka och jag trivdes så bra i ensamheten. Har nu fått förklarat för mig att platsen är förknippad med så mycket elände, det var där allt uppdagades, alla utbrott, frågorna, tårarna, förtvivlan, rädslan osv. Hon jämförde med att bli överfallen på en gata. Just den gatan, platsen blir förknippad med skräck och rädsla istället för att lägga fokus helt på personen/personerna som utförde överfallet.

Jo det har stått tidigare. Nej han träffar inte henne längre. Han har fått "avsmak" för henne eftersom hon ställt till med så mycket elände. Dels sms:et som jag ändå tyckte var bra annars hade detta pågått hela livet kanske. Sen är det mycket annat som hon ställt till med genom perversa samtal tex. Har även fått ett anonymt brev som förmodligen kommer från hon och hennes väninnor där det berättas vad dom gjort, samlag osv.

Jag brukar ibland tänka på om min man gått bort och jag inget fått veta förrän efter hans död. Hur hade resten av mitt liv blivit när jag då aldrig kunnat få svar på mina frågor. Jag har ställt honom mot väggen just i den frågan men hans svar blir att han aldrig funderat på det. Man kan ju så här i efterhand tänka "vad har han funderat på i sitt liv? "Allt är otroligt respektlöst och egoistiskt. I min värld finns inte plats för liknande svek....

Visst är det bra att vara ärlig men måste man vara såå brutalt detaljrik som min man varit i sin presentation av den andra kvinnan? Han har använt ord som attraktion, åtrå, grädde på moset, väldigt,väldigt vacker, längtade efter henne osv. Han har även berättat att han kört flera mils omvägar för att träffa henne. Jamenar att han kunnat bespara mig de grövsta. Har man minsta lilla känsla och förståelse för hur sargad jag blev så har han kunnat byta ut många av dessa ord. Inte nog med att han varit otrogen 20 år utan han talar om i minsta detalj hur himla fin och bra hon var. Ändå har han mage och komma och be mig stanna för det är mig han älskar. Kom han på det i samma stund som avslöjandet kom. " nä men Gud så tokigt det blev, det är ju min fru jag älskar, jag har ju bara haft en annan kvinna vid sidan om i 20 år " Hur jag än vänder och vrider upp och ner, bak och fram får jag aldrig ihop hur jag någonsin ska kunna lita på denna man igen. Hur jag ska kunna stanna kvar hos honom och gå vidare i livet och låtsas som om inget har hänt. Nää det som varit kommer aldrig tillbaka. Det skulle aldrig bli som förr. Dessutom är min man mycket opålitlig och skulle säkert såra mig igen på ett eller annat vis. Jag är väl ändå värd att ha ett bättre liv. Ibland vill jag bara skrika ut " satans, jävla karlslok, försvinn ur mitt liv" Det måste finnas någon därute som kan ge mig kärlek, värme och omtanke. Någon som jag kan lita på. Någon som jag kan känna mig trygg med. Men stora frågan är, vågar jag en gång till ?

Svar till strangertown. Hade min man för 20 år sedan kommit och och berättat att han träffat en kvinna som berört honom mycket så hade jag naturligtvis låtit honom utforska henne MEN absolut inte funnits kvar vid hans sida. Tvingat honom att lägga locket på hade inte varit ok. Jag hade tagit skilsmässa omg. Hade han träffat någon som berörde honom så mycket fanns det inte plats för mig längre, var dessutom inte beredd att "dela" honom med någon annan. I min värld är det tvåsamhet som gäller. Att lida med honom är absurbt då han gjorde det egna valet att hålla tyst, ingen tvingade honom. En jävla feghet och egoism och respektlöshet skulle jag vilja påstå. Öppet förhållande är inget för mig och inget för min man hellre som han själv säger. Jag har frågat honom om vi ska testa att leva så i framtiden eller om han är beredd att dela mig med någon annan men säger att det är otänkbart. Nu tror jag ju knappast något av det han säger efter detta svek men det är hans svar. För mig är det iaf otänkbart att leva så men jag har ändå varit tvungen att ställa frågan för att "testa" honom

Den 20/1 flyttar jag, äntligen. När jag tänker tillbaka på de sju månader som förflutit sedan historien uppdagades så känns allt som en lång mardröm. De första månaderna älskade jag min man för mycket för att lämna dessutom var jag i svår chock och var oförmögen att agera.

Med tiden har jag blivit såå mycket starkare och inser vad han verkligen gjort mot mig. Han har sjunkit i värde och betyder inte lika mycket längre men jag måste medge att det gör ont i mig att det blev såhär. För tre dagar sedan kom ytterligare en lögn fram som han såklart förnekar. Det är så lätt att säga "jag minns inte, kommer inte ihåg" Jag säger bara, FEGA KRAKE. Nää jag är andelens för god för honom. Han är inte värd att leva med mig. Jag är inte Guds bästa barn men något i likhet vad han gjort kommer jag aldrig i närheten av. Jag vet att jag kommer sakna de liv jag hade innan men jag måste försöka se framåt. Må jag få glädjen tillbaka så jag kan skratta och le som jag gjorde förr.

Nu har jag sovit första natten alldeles ensam i mitt nya hem. Jag var väldigt ledsen när vi skildes i dörren, oj vad jag grät. Jag grät över situationen, grät för det min man har gjort mot mig i så många år. Det var också tungt i morse när jag vaknade med en tom säng bredvid mig men man vänjer sig nog. Jag trivs i mitt hem men oj vilken sorg jag har i mitt hjärta.

Jag har en last, helt enkelt ett begär som jag inte kan sluta med och nu måste jag dela det med er. Jag går in på FB massor varje dag och kollar A:s öppna sida. Kollar foto på henne och följer hennes liv så mycket jag kan. Kollar även hennes väninnor samt hennes vuxna barn ibland. Jag vet att det är sjukt men jag är väl sjuk i min situation. Jag är helt besatt av detta. Jag har ändå lyckats begränsa tittandet betydligt. Första månaderna gick jag in dygnet runt flera ggr i timmen. Nu går jag in max tio ggr/dag men det är ändå för mycket. Ska försöka dra ner så småningom men det är såå svårt. Hela mitt livs beteende har förändrats totalt och jag hatar det. Det är bara jag själv som kan göra något åt det, jag vet.