Tjugo års otrohet

Vet precis vad du pratar om. Jag går mycket ofta in och kollar på A:s FB. Jag retar upp mig och blir helt enkelt förbannad på den arroganta kvinnan. Jag har fortfarande svårt att släppa kontrollbehovet men med tiden så.

Jag bor kvar i mitt fd. hem tills efter bröllopet. Det går relativt bra men de gånger jag åker hem till mitt eget känns allt kaos. Jag blir liksom mer hatisk på nåt vis. Rotar och gräver i boken jag håller på att skriva och blir ju såklart ännu mera påmind. Men det måste göras. Boken har en början och måste få ett slut och det tar tid och kraft.

Jag känner att jag har lång väg kvar, mycket att bearbeta. Jag blir nog aldrig hel igen

?? Till dig anonym. Så här ser det ut för mig.

Sommaren är slut, bröllopet är över. Gästerna har åkt. Allt känns tomt och tyst. Jag borde nu dra mig tillbaka till mitt eget men det känns tungt och svårt. På nåt vis har jag beslutsångest. Magsåret vill inte läka och såret i mitt hjärta kvarstår. Många anser att jag är stark men jag kanske inte är det ändå ? Jamenar så stark att jag tar det där sista steget från mitt "gamla liv" Jag vet och förstår att den första tiden blir oerhört tung och slitsam och det är just det jag bävar för. Det är väl extra svårt när jag fortfarande har känslor för min man. Trots det så är ju tilliten borta och jag vågar bara inte tro på honom. Allt är så dubbelbottnat. Den som upplevt vet vad jag pratar om.

Nää, jag sätter allt på mognad så får vi se. Ingen bestämmer nämligen över mig, jag försöker gå på mina känslor och mitt förnuft för en dag ska jag komma till det riktiga vägskälet och då väljer jag......

Sände ett hjärta till dig anonym men det kom två frågetecken. Sorry

Ja det ante mig att det är väldigt luddigt. Önskan vore att man följer en väg som så småningom blir y-formad och det blir den först när man har kommit till ett beslut. Familjerådgivaren bad mig tänka mig att jag står vid ett vägskäl och ska välja. Mitt bestämda svar var "jag är inte där än" Jag är inte färdig än, vägen är helt enkelt väldigt lång och jobbig att gå.

Första meningen stämmer nog.

Det var trots allt bra att jag såg det då annars hade jag haft all jävighet kvar. Han hade kunnat fortsätta tio år till. Jag tror nämligen inte att hela livet hade kunnat passera utan att det uppdagats. Det värsta scenariet hade varit att han hade dött och den andra kvinnan hade gett sig tillkänna. Hur hade jag då kunnat få svar på alla mina tusen frågor?

Det fanns nog en mening med det som skedde men mitt hjärta skenar iväg när jag tänker tillbaka

Så bra att jag nu efter 40 år har fått veta vad det var för typ av man jag valde att leva med, falskheten själv. Man får nog leta med ljus o lykta för att hitta liknande

Tänkvärt det du skrev (liknande). Jag ger förmodligen för mycket av min egen kraft. Jag måste absolut börja samla energi för att klara av att ta steget.

Egentligen har det ju gått väldigt kort tid sedan bomben föll. Ett år och två månader kan ses som länge men för att bearbeta en stor sorg så är det inte det

Jag bor fortfarande kvar i "mitt hus" men sover inte här när min man reser. Det känns faktiskt mycket bättre nu. Jag menar jag vantrivs inte på samma sätt som tidigare. Lägenheten kommer jag absolut inte att göra mig av med. Det är min "studio" där skriver jag på min bok om otroheten. Jag betalar inte hyran själv så det spelar ingen roll. Dessutom när livet känns extra surt kan jag dra dit och stanna för gott. Känner mig otroligt stark nu men ändå är det ungefär varannan dag som känslan sköljer över mig vilket helvet jag gått och går igenom och då blir jag ledsen och nedstämd. Varje dag tänker jag dock på den bisarra historien utan att gråta. Jag vet att livet inte blir som förr. Då och nu så är det bara. Folk runt omkring mig är ganska tysta men det händer att frågan " har du bestämt dig" eller "du måste väl ta ett beslut snart" kommer upp. Jag blir så heligt förbannad och ledsen när man ens ids kommentera. Vadå bestämma eller ta beslut ? Jag lever som jag vill resten av mitt liv. Ingen, ingen har rätten att kräva eller begära att jag ska välja. Jag går min egen väg framåt och skymtar inte ens vägskälet om de ens kommer alls. Det är mitt eget inre som bestämmer, mitt ego.

Jo jag förstår vad du menar men de som frågar verkar också reta sig på att jag aldrig kommer till "skott". Vad dom inte förstår är att jag har gjort ett val. Valet att inte välja. Jag känner själv att jag mår väl i min situation. Tidigare hade jag en rädsla inom mig att välja "fel" men så känner jag inte längre. Såklart är allt väldigt skört för det skulle inte behövas mycket misstag för att mitt beslut att leva såhär skulle förändras. Det kan också vara så att jag vaknar en dag och känner att jag ska ta ett annorlunda beslut.

I mitt "förra" liv var jag rapp och snabb och grubblade inte länge när jag var tvungen välja. Ibland kunde det ha ödesdigra konsekvenser men gick för det mesta att rätta till men i mitt "nya" liv tänker jag helt annorlunda. Jag tänker själv och låter inte andra göra det åt mig och det är såå skönt

Glömde berätta att jag har eller rättare sagt hade en väninna som sa att hon redan dag ett skulle lämnat/gått utan att ens velat veta något. Inga detaljer, ingenting alls. Hon hade nöjt sig med att veta att det funnits en otrohet och det skulle räcka så att säga. Enl min mening så måste man reda ut mycket för att över huvud taget kunna prata med varann igen.

Varför hon inte räknas som min väninna längre beror på att hon inte fanns där när jag behövde henne som mest. Hon drog sig undan helt enkelt men nu kommer hon sakta krypande när hon ser att jag "mår bättre" Fult tycker jag och räknar inte med henne längre.

Kan med detta konstatera att det är tur att vi alla är olika och gör helt skilda val i livet.

Allt flyter lugnt och fint. Min man och jag umgås och det är inte så mycket som stör mer än en rutten historia som dagligen gör sig påmind. Vi fortsätter gå på familjerådgivning en ggn/ månad. Jag skriver "inte så mycket som stör" Såklart är den historien alldeles tillräcklig för att jag ständigt ska gå med hjärtklappning.

Men.... vad händer mitt i all jävlighet. Jo ett brev dimper ner i brevlådan, riktad till mig men berör även min man. En sjuk person påstår sig stå A väldigt nära och dömmer ut mig som människa för att jag fortfarande umgås med min man. Jag får också veta att han gett bort sitt hjärta till A och och jag kommer aldrig att få det tillbaka. Det berättas också mer ingående vad som skett dem emellan. Det hela är " ofriskt" och kommer från en ostabilt individ. Jag uppmanas i slutet av brevet att lämna omgående för min egen skull. Jag måste medge att jag tar det som ett hot men är ändå inte rädd. Jag tänker inte låta henne vinna. Brevet är anonymt såklart. Ja vad säger man?