Har nog tänkt på det. De sms hon sände kanske var uppgjort. Han har inte haft en lätt sommar ska gudarna veta. Tom han har tappat vikt. Detta är ju en följetång dygnet runt som nu pågått fyra månader. Men man kan ändå inte jämföra med mitt lidande
Det har nu gått lite mer än fyra månader sedan otroheten uppdagades. Idag fick jag ett anonymt brev där det framgick att förhållandet mellan min man och A inte var så oskyldigt. Där står skrivet "vi vill du ska veta att din man och A låg med varann, hade samlag alltså" det står också att det är svinaktigt gjort och att sanningen ska fram, bevis finns. Någon verkar vilja förstöra ytterligare om det nu går att förstöra mera? Allt är ju så trasigt och bottenlöst så det finns inte ord. Tro inte för Guds skull att jag känner mig bättre till mods. Helvetet mal i min hjärna dygnet runt. Jag hittar ingen ljusning. Tidigare kom ett anonymt samtal där frågan kom ifall jag var singel. Allt detta anonyma tär ju också. Några ovänner har jag definitivt inte. Lutar mer åt A:s väninnor som inte verkar vara rumsrena.
Jag förstår att det låter galet men så är fallet. Dels har jag inte fått lägenhet än och dessutom har mina krafter tynat totalt. Överallt får man höra att man inte ska ta snabba beslut i mitt vilsna läge men du ska veta att jag vänder och vrider på det hela. Kommer alltid fram till att det är omöjligt att fortsätta mitt liv med en bedragare. Han är inte värd mig. Det bör finnas någon bättre där ute för mig annars får jag väl leva i ensamhet. Det är väldigt lugnt under vårt tak, vi bråkar aldrig numer. Det enda man hör att tickande klockor. Tv och radio har aldrig varit påslagna dessa månader eftersom jag blivit så stresskänslig.
Så är det nog. Tack för goda råd.
Jag har frågat honom och han hävdar med bestämdhet att han inte vill ha med A att göra längre. Även om jag skulle lämna honom idag. Han menar att livet har blivit så söndertrasat efter att detta uppdagades att det finns inget intresse kvar. Allt "ont" blir liksom förknippat med henne. Han bedyrar sin stora kärlek till mig. Så mycket som han aldrig visat på 40 år. Men vad hjälper det när allt handlar om jag ska våga tro på honom igen. På en skala 1:10 så litar jag möjligen 1 på honom. Han jobbar frenetiskt på tilliten men han får slita det ska gudarna veta. Jag är starkare idag än för två månader sedan och orkar stå emot på ett annat sätt. Jag önskar ingen ska behöva genomgå liknande helvete.
Eza skriver att en släkting genomgått liknande helvete och lever lyckligt idag. Det framgår dock inte om det är med samma partner. Skulle vilja veta?
Jag tänker såklart så hela tiden. Det finns inte mycket i nuläget som talar för att jag orkar stanna. Detta driver mig snart till vanvettet. Jag mår stundvis så psykiskt dåligt att jag nästan kvävs. Eller rättare sagt det är väl han som kväver mig. Såå mycket lättare allt skulle vara om jag inte hade känslor för honom. Jag tror ändå att han har mer känslor för mig än jag för honom. Han har nämligen dödat mycket av det fina jag förr kände. Han har naturligtvis sjunkit i värde.
Jag har i dagarna påbörjat skrivandet av en bok som jag döpt till "bedragen och sviken 20 år" där berättar jag ordagrant det som kommit fram från den 5/6 och framöver. Jag berättar hela min upplevelse av otroheten osv. Jag har tänkt att mina efterlevande ska få veta vilket helvete jag genomlidit.
Så otroligt fint och bra skrivit av dig. Förståndiga råd. Boken du tipsar om beställde jag förra veckan och fick precis sms om att den kan hämtas (lustigt). Som du skriver så måste jag gå för att saknas och han förstår vidden av det hela. Känner nu att vi "tär" på varann och distans behövs. Jag kan och vill inte bo kvar i det gemensamma hemmet. Här finns ingen glädje längre. Överallt får man tips om att inte fatta beslut i ett tidigt stadium. Är det för tidigt för mig nu när det gått 4.5 månader? Jag känner att klimatet mellan oss har försämrats sista veckan ytterligare och det är så tydligt att han inte orkar med mig längre även fast han hävdar att han älskar mig. Han ser ingen förändring hos mig, det går inte framåt. Han tycker att jag borde byta mönstret så jag blir gladare osv. Lätt för honom att ge "goda råd" tycker det tyder på att han inte har insikt i vad han gjort. Jag märker själv att jag gör små,små framsteg i vardagen men det går sakta. Den sista kritiken som han gett mig har ändå övertygat mig om att jag måste gå snarast för att kunna börja läka.
Nu har det gått fem månader sedan otroheten uppdagades. Jag är nu fast besluten om att jag måste flytta för att kunna gå vidare i livet. Klimatet mellan oss har försämrats ytterligare. Vi bråkar inte men jag mår ju så dåligt och då blir läget dystert. Det är så tydligt att han inte orkar längre, han har gett upp. Vi åkte en vecka till Riga för att reda ur, ev. komma varandra närmare och ha lite trevligt. Jag kan inte påstå att det "lossnade" på något sätt, snarare tvärtom. Jag har fortfarande tusen frågor i mitt huvud. Han säger att han önskar att jag stannar för att han älskar mig men jag tror det beror på bekvämlighet och skam. Han har dessutom gjort definitivt slut med A så då står han där med långnäsa. Jag har fortfarande otroligt mycke känslor för mannen men han är numera en främling för mig. Han är inte mannen jag gifte mig med och trodde så mycket på. Jag ska nu bo hos mina barn några veckor för att få lite distans medan jag söker lägenhet.