Tjugo års otrohet

Svar till anonym man. Som jag tänker är det inte fel att göra testet. Du kommer älska barnen oavsett. Risken är stor att du aldrig kan släppa tanken på hur det ligger till om du låter bli. Men som sagt bara du kan ta beslutet.

Mitt mål är ändå att vi ska kunna försonas så vi kan gå på samma kalas, uppvaktningar, bröllop osv. Allt annat skulle kännas galet.

Jag är inte så förbannad på min man längre men otroligt besviken. Hela mitt inre är full av ledsenhet. Naturligtvis otroligt ledsen för att han medvetet lurade mig under så många år.

Besökte förresten huset igår då jag skulle hämta lite prylar. Min man är bortrest och föreslog ju tidigare att jag skulle bo där under tiden. Det kändes kallt och öde och jag fick en negativ känsla genast jag kom in. Mycket obehagligt och sorgligt

Tack Mobility för pepp. Det kommer många stunder när jag tvivlar på mig själv. Jamenar inbillar mig att det är nåt allvarligt fel på mig när jag är "låg" så länge. Ändå vet jag att det kommer ta såå lång tid att komma igenom detta. Alla verkligen alla som läkare, psykolog, kurator, familjerådgivare har sagt att jag ska ställa in mig på att bearbetningen av ett långvarigt svek inte görs på en kafferast. Utan tvekan känner jag ju att det finns framsteg hos mig. Första tiden var jag apatisk men nu kan jag uträtta saker och göra det som är bra för mig. De "sura" dagarna skulle jag dock helst inte vilja leva för de är så tunga.

Anonym man, du tänker så förnuftigt " var sak har sin tid"

Den kvinnan du levde med var lika genomrutten som min man så både du och jag är värda ett bättre liv

Under Påsken bodde jag i mitt förra hem tillsammans med min man. Det hade jag bestämt sedan innan. Inte för att " glädja" min man utan för att ena sonen med familj reste hem och tillbringade nio dagar med oss. Det gick relativt bra när jag hade fullt upp med att umgås med älskade barnbarnen. Vi lagade mat tillsammans och umgicks ganska naturligt men såklart det som rör sig i mitt huvud vet bara jag. Så snart sonens familj åkte tillbaka så gjorde jag detsamma.

Vad som slår mig är att så mycket har förändrats i samband med att detta djävulska hände. Åtminstone ser jag ett samband. Min matkultur ser annorlunda ut. Det jag åt förr kan jag inte äta längre. Jag har tex. druckit grönt te ca 15 år men slutade samma dag otroheten uppdagades. Kaffe var det jag drack dygnet runt två månader. Dricker fortfarande kaffe men inte samma utsträckning.

Vart har mina älskade småfåglar tagit vägen? Saknar dom mig? Förr matade jag varje dag men nu äter dom inte alls. De gånger jag är där så är maten orörd.

Bara några reflektioner men det stör mig på något vis....

Det går bra att umgås när barn och barnbarn är med men hans svek mot mig finns alltid med på nåt vis. Jag tittar på honom och tänker " hur faan kunde du " Min bedömning av honom är att han saknar medkänsla och är helt hjärtlös.

Idag är det precis tio månader sedan A messade och därmed avslöjade allt. Oj vad jag hatar henne. Nu kan jag inte längre skrika ut min ilska när jag sitter i lägenhet med en massa grannar. Blir väl i så fall hämtad av mobila psykakutteamet om det nu finns något som heter så ?

Jag har varit till min psykolog idag vilket känns bra. Hon ger mig så bra svar på mina funderingar. Hon säger att jag kommit långt i min bearbetning. Det märker hon på mitt beteende. Hon frågade tex vad jag gör sådana dagar då jag känner mig riktigt låg och sänkt. Jo jag sitter inte bara hemma och gråter utan jag tar bilen och brassar iväg till ett köpcentrum eller besöker någon kär vän. Oftast blir det " tröstshopping" Ajaj så dyrt det blir i långa loppet men jag hoppas det ger med sig med tiden. Det är iaf bra att någon annan märker att jag går framåt i min utveckling. Jag måste också försöka acceptera att jag inte längre lever med mitt livs stora kärlek. Enl min psykolog är det något som plågar mig mycket.

Idag är min man på resande fot. Han befinner sig i trakterna där A bor. Jag hatar det ut i fingerspetsarna. Jag hatar hela det länet så in i h..vete. Han ville jag skulle följa med men jag hade som sagt psykologtid. Istället har jag tagit hit katten och bett att få låna ett barnbarn att sova här inatt.

Men hallå där, jag är faktiskt fortfarande gift. Jag gör inte samma idiotiska misstag som min man gjort. Nån jävla etik och moral har jag väl och dessutom är jag inte det minsta intresserad av en älskare i dagsläget.

Jag ansökte redan sommaren 2015 men är inte där än i mitt beslutstagande. Det handlar ju bara om att sända in personbevis. Bär iaf inte ring längre. Den kastade jag omg. Varför jag inte " gått vidare" beror på att jag inte haft ork och kraft att ta tag i det. När man har hus som vi är det så himla mycket jobb med delningar, bestämma var som är ditt o mitt osv. Min ork har på nåt vis inte räckt till. Jag har lagt fokus på annat.

Nej han vill absolut inte skiljas men det kvittar vad han vill och inte vill. Jag tar inte hänsyn till det. Försöker tänka 100 % på mig själv.

Jag skyndar långsamt och försöker göra det som känns rätt för mig. Varje beslut jag tar är noga genomtänkta

Jo jag vet och det kostar lite men det var skit detsamma. Det får bli då det blir.

En skilsmässa görs inte på en kafferast precis. Har man varit gifta i 35 år är allt ganska komplicerat. Varför ska man stressa, jag har ju ändå mitt eget boende och det fungerar bra. Jag har hittat min lösning för tillfället.

Nej jag kommer inte att fullfölja skilsmässan än. Den dagen jag är redo gör jag det eller inte. Jag kanske får för mig att leva såhär resten av livet. Så stark som jag känner mig nu har jag nog aldrig varit. Vem bryr sig förutom min man förstås som tycker det är svårt att planera framtiden. Vi är ganska goda vänner nu och bråkar i princip aldrig när vi träffas och vad har han för rätt att bråka förresten? Utbrotten har jag stått för men gör det inte längre. Han är dock en skitstövvel med tanke på vad han gjort mot mig. Den stämpeln går inte att tvätta bort.

Dubbla budskap, nej du men han är fortfarande far till våra barn och kommer så förbli resten av livet oavsett om han skaffar en ny kvinna.