Tror du kommit vidare en bra bit i din sorgeprocess, inte bara ledsen nu utan arg istället. Och att du kan sova är ett jättebra tecken. Så fort jag flyttade ut från vårt gemensamma hus till eget så sov jag så oerhört mycket bättre, kunde slappna av i mitt hem på ett sätt jag inte kunnat göra på många månader.
Jag har en last, helt enkelt ett begär som jag inte kan sluta med och nu måste jag dela det med er. Jag går in på FB massor varje dag och kollar A:s öppna sida. Kollar foto på henne och följer hennes liv så mycket jag kan. Kollar även hennes väninnor samt hennes vuxna barn ibland. Jag vet att det är sjukt men jag är väl sjuk i min situation. Jag är helt besatt av detta. Jag har ändå lyckats begränsa tittandet betydligt. Första månaderna gick jag in dygnet runt flera ggr i timmen. Nu går jag in max tio ggr/dag men det är ändå för mycket. Ska försöka dra ner så småningom men det är såå svårt. Hela mitt livs beteende har förändrats totalt och jag hatar det. Det är bara jag själv som kan göra något åt det, jag vet.
Vad skönt ni kunde umgås så pass bra, det var säkert glädlande för barnbarnen att träffa dig mycket.
Det går bra att umgås när barn och barnbarn är med men hans svek mot mig finns alltid med på nåt vis. Jag tittar på honom och tänker " hur faan kunde du " Min bedömning av honom är att han saknar medkänsla och är helt hjärtlös.
Idag är det precis tio månader sedan A messade och därmed avslöjade allt. Oj vad jag hatar henne. Nu kan jag inte längre skrika ut min ilska när jag sitter i lägenhet med en massa grannar. Blir väl i så fall hämtad av mobila psykakutteamet om det nu finns något som heter så ?
Men hallå där, jag är faktiskt fortfarande gift. Jag gör inte samma idiotiska misstag som min man gjort. Nån jävla etik och moral har jag väl och dessutom är jag inte det minsta intresserad av en älskare i dagsläget.
Jag ansökte redan sommaren 2015 men är inte där än i mitt beslutstagande. Det handlar ju bara om att sända in personbevis. Bär iaf inte ring längre. Den kastade jag omg. Varför jag inte " gått vidare" beror på att jag inte haft ork och kraft att ta tag i det. När man har hus som vi är det så himla mycket jobb med delningar, bestämma var som är ditt o mitt osv. Min ork har på nåt vis inte räckt till. Jag har lagt fokus på annat.
Nej han vill absolut inte skiljas men det kvittar vad han vill och inte vill. Jag tar inte hänsyn till det. Försöker tänka 100 % på mig själv.
Jag skyndar långsamt och försöker göra det som känns rätt för mig. Varje beslut jag tar är noga genomtänkta
Jag har varit och befinner mig i en svacka som är svår att ta sig ur. PS tror det har att göra med årstiden då det var så här dags allt kom till ytan.
Dessutom gjorde jag gastroskopi i dag när jag mått dåligt ett tag. Tyvärr magsår. Prover togs så jag går bara och hoppas att det inte visar något annat illa.
Inte så konstigt man åker på magsår efter allt psykiskt lidande jag gått igenom.
Känner mig helt plötsligt inte så stark längre.
Men Gud måtte min lycka komma snart
Så här ser det ut.
Vi har varit ett par 40 åt, gifta 35 och av dessa har min man haft en annan kvinna vid sidan av mig i 20 år.
Nej jag tänker inte fortsätta mitt liv tillsammans med honom.
Han kämpar med näbbar och klor, stångar sig blodig för att få mig tillbaka men beslutet är och förblir NEJ.
Jag är inte på långa vägar redo för en ny relation men jag vet att det finns någon där ute för mig.
Kriya. Oj, jag har inte tänkt som du skriver men såklart har du rätt. Visst är det psykologiskt våld i allra högsta grad. Det gångna året har jag mått så dåligt som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde man kunde göra.
Det är inte alls omöjligt att han utnyttjar familjerådgivning för att fasaden ska se bra ut.
Han är nog kapabel till det mesta fast han ser ut som lugnet själv på ytan.
Nära och kära känner till vad han gjort så ytan är inte ren även om han önskar det i dagsläge.
Dagen kommer när jag lämnar för gott. För som sagt mycket går att reparera men det som grusats till småflisor kan man aldrig laga
Nyss hemkommen efter en fantastisk resa. Jag försökte analysera mig själv och kände väldigt tydligt att jag saknade det som en gång var för mig. Saknade också kärleken men saknade inte min man. Han är förknippad med så mycket sorg att det inte finns utrymme för saknad. Det går bättre och bättre för mig men låångt ifrån bra. Känner att såret fortfarande blöder.
Jag läser världens bästa bok just nu. "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" med Anna Kåver.
Acceptans-att komma till ro med verkligheten. Acceptans är inte detsamma som att tycka om. Oj så läsvärd, vill varmt rekommendera den
Hur kan man inte upptäcka att ens man är otrogen under 20 år??
Mycket har hänt den gångna månaden som tex att bli nästan gråhårig på två dygn. Återkommer ikväll när jag har mer möjlighet att skriva.
Tiden rullar på utan att man märker det. Idag är det exakt på dagen ett år och fyra månader sedan mitt "nya" liv tog vid. Det har varit en lång och djävulskt smärtsam tid. Tänk ändå att jag överlevt vilket jag inte trodde för ett år sedan. Kroppen har en otrolig förmåga att kunna läka.
Jag mår mycket bättre men som förr blir det ju aldrig.
Bor fortfarande på "prov" hos min man och det funkar rätt bra
Jag har lägenheten kvar såklart med en dörr på glänt, där skriver jag också på min bok om sveket.
En gång i månaden träffar jag psykolog och "pratar av mig" Jag lättar på trycket.
Jag känner mig så stark vissa dagar att jag skulle kunna gå genom eld och vatten.
Framhåller mig hård som granit men tråden är ändå väldigt, väldigt skör..