Så fruktansvärt vidrigt gjort av honom. Det var så oskyldigt! Gaaaaah...
Det första jag tanker är: Hur orkar du med att ni fortfarande bor ihop? Begär att han flyttar ut tills du hittar nytt boende eller tills du meddelar att du vill att han flyttar hem. Du måste få luft och slippa se karln för att kunna börja läka. Kan han inte bo hos något av barnen?
Just det att du känner ni haft det bra ihop måste göra chocken desto större. Är nog annorlunda när man känner man glidit ifrån varandra och bara har en grå vardag ihop som händer så många.
Jag tycker du gör helt rätt som flyttar till dina barn ett tag för att få distans. Men samtidigt, har han erbjudit sig att flytta ut ett par månader för att ge dig distans? Är det verkligen rätt att du ska bo i kappsäck? Du har inte bedragit någon. Men samtidigt om jag vore i din sits skulle jag inte vilja vara ensam om kvällarna och att då bo hos barn och kanske kunna umgås med de och barnbarn om kvällarna skulle ge mig mer ro i själen.
Lycka till. Och du vet väl att du har all rätt i världen att skilja dig från denna karlusling och du har all rätt i världen att välja att förlåta och ta honom tillbaka. Du ska göra det som känns rätt för dig, inte vad karln mår bäst av eller vad vännerna och barnen tycker. DU gör det DU vill.
Anonym s skrev 25/9 att min man kanske tom tyckte det var spännande med dubbelliv eller att ha en kvinna vid sidan om och så var det, han tyckte det var spännande och det har han sagt flera ggr. Vi ska träffas på familjeråd nästa vecka och då kommer jag att släppa bomben. (Jag bor för närvarande hos barnen växelvis) Då berättar jag nämligen mitt beslut att jag ska flytta. Livssveket är för stort, det går inte att reparera. Tänk att så många människor inte förstår att gräset inte är grönare på andra sidan och att man ska va rädd om det man har. Jag vet att det kommer vara ett svårt besked för min man. Tyvärr tar han mig fortfarande för givet, han är inte insiktsfull för det han gjort mot mig. Så var denna kärlekssaga slut.
Häromdagen meddelande jag min man att jag lämnar honom. Jag är helt enkelt för sårad för att orka stanna kvar. Han blir besviken både på mig och sig själv. På mig för att jag inte orkar stanna kvar längre och kämpa. Jag förstår inte riktigt vad jag ska kämpa för. Ska jag kämpa för att orka leva med de svek han gjort mot mig. Nej i min värld är det omöjligt. Känner mig så pass stark att jag fixar det även om det är oerhört svårt. Såret är fortfarande vidöppet.
Jag har faktiskt lite obehagskänslor själv av min exmakes bostad, och då har vi skiljt oss rätt vänskapligt. Jag är bara så färdig med honom och allt som hette "vi".
Vi bråkar inte men jag får mina vredesutbrott emellanåt och vill bara spy på hela historien. Jag klarar bara inte av att vistas i huset där det finns så mycket negativa känslor. Det går något bättre när min man är hemma men ensam klarar jag det inte. Jag ska ju ändå flytta så småningom så jag får försöka stå ut. Är ju sällan hemma dessutom när jag bor hos barnen växelvis. Fanns det otrohet med i spelet eller varför skilde ni er?
Ok men hur kunde det bli så efter 25 års äktenskap? Mycket tragiskt
Det är bra, kämpa på, ta de beslut som är bra för dig och gör de förändringar du behöver. Bra att din man äntligen börjat inse vad han ställt till med, det är bra och rätt att han får må riktigt dåligt en tid.
Glädjen kommer komma tillbaka, ge det lite tid. Du är stark och har kommit långt redan, tank dig sju månader I egen lägenhet vilken skillnad det komer att bli tills dess! Stort lycka till.