Tjugo års otrohet

Mentaliseringsförmåga verkar även A sakna. Som jag tidigare nämt så kallar jag den andra kvinnan A. Jag har de senaste fjorton dagarna försökt nå A för att få svar på vissa frågor men det är dödstyst från hennes håll. Först sände jag ett mail, när svar uteblev skrev jag ett brev. Jag har varit otroligt vänlig och vädjat till henne att hjälpa mig för att kunna gå vidare i livet. Jag börjar mer och mer förstå att hon helt saknar empati. Hon bryr sig inte ett dugg om hur jag mår. Jag tror inte ens hon inser hur hon bidragit till att rasera en hel familj. Konsekvenserna av att hon haft en relation med en gift man är enorma. Såklart bär min man största ansvaret gentemot mig men nu ville jag bara berätta vad jag tycker om henne.

Jag är större människa än henne så till vida att jag besitter känsla och omtanke om mina medmänniskor. Jag tror att jag mår bättre i långa loppet. Mitt samvete är rent......

Nej jag är verkligen inte hundra på att hon visste om mig och familjen. Hon visste att han hade barnbarn och katt för det sa hon i första samtalet med mig. Han kan ljuga när han säger att hah berättat för henne att han var gift, mest troligt.

Avslöjades gm att hon sände att sms till min man 22.20 en fredagkväll. Jag råkade sitta bredvid honom och såg allt.

Det är väl helt rätt att vi människor är olika men någonstans går man och inbillar sig att vi alla har lika värderingar. Det är naivt att drömma om det. Egotrippade människor finns överallt det är bara att inse.

Livet går vidare för mig och flytten är inte alltför långt borta hoppas jag. Jag möblerar i tankarna och ställer in mig på få lägenhet i början av nästa år. Min psykolog tycker att jag ser stark och beslutsam ut. Min man däremot är låg och mår dåligt över vad han ställt till med. Trots att jag känner mig stark är jag fortfarande chockad över min mans stora svek mot mig. Jag är så fruktansvärt sårad att jag ändrar ALDRIG mitt beslut att lämna honom. Jag litar inte ett dugg på honom numer. Han har bränt alla broar mellan oss tyvärr MEN jag har fortfarande känslor för honom och det gör det svårt för mig att gå men beslutet står fast.

Nu har jag fått lägenhet från första januari. Tragiskt att det blev så här men det finns inga alternativ. Det känns helt rätt för mig. Nu när jul o nyår närmar sig blir jag påmind om hur han gick åt sidan och messade sin älskarinna trots att jag, barn med respektive, barnbarn, mina föräldrar, svägerskor och svågrar fanns i närheten. Stämningen var hög, alla var glada som de flesta är vid liknande högtider. Ändå fanns det utrymme för A i hans tankar. Just nu har han tur att han inte finns i närheten för då skulle jag skriiiiiika rakt ut "jag hatar dig din jävel" för så känner jag när jag tänker på vad han gjort. Han bönar och ber att jag ska stanna men utan framgång. Jag vill inte leva med en bödel. Gud säg att jag gjort mig förtjänt av någon bättre

Har precis berättat att jag fått lägenhet och lämnar. Inga tårar från honom direkt men har ändå aldrig sett tårar från hans ögon någonsin. Han säger att det är tråkigt att jag tagit det beslutet och väljer att stötta mig till fullo och lever på hoppet att jag ska komma tillbaka. Drömma kan man alltid göra men i min värld finns inte det utrymmet. Skriver just nu listor på vad som behöver inhandlas för att leva ett liv för mig själv. Måste ju börja på ruta ett på nåt vis.

Tack för lyckönskningarna. Nu blandas varje dags tankeverksamhet med inredning och möblering. Det är verkligen blandade känslor som jag skriver. Kunde jag välja så hade jag varit utan denna erfarenhet. Dessa sju månader har sargat mig så till den milda grad att ord inte finns. Min man säger hela tiden att " det är ditt val att flytta, du får stanna kvar " vadå val och vadå får. Jag väljer inte för det finns nämligen inga alternativ. Vad som är komiskt är att vi bestämde för ett år sedan att han skulle flytta hem sitt kontor till en av gäststugorna och samma datum som han flyttar hem så flyttar jag ut vilket inte var bestämt förra julen. Då visste jag ju nämligen inte vilket helvete jag skulle hamna i som skulle göra att jag var tvungen lämna. Som livet kan bli. Förresten jag har köpt de mesta av möblemanget på blocket. Allt utom säng och soffa förstås. Jag tycker om gamla 50-60 tals möbler. Jag försöker intala mig själv att jag ska få den mysigaste, hemtrevligaste lyan någonsin.

Hej på dig.

Det gör ont i mig när jag vet att du lidit och lider som jag. Bara den som upplevt vet hur det känns.

Kan inte hellre förstå att den som varit med om att skapa eländet inte kan stå till svars och åtminstone besvara några av de frågor som man har. Tystnad och en otrolig feghet är vad dom besitter. Jag har mailat, skrivit brev och nu sist sänt sms men tystnaden är total. Jag hatar också fanskapet.

Jag förstår att du sitter i ett annat läge som faktiskt tänker på barnen vilket hon inte har gjort under otroheten.

Det blir aldrig som förr det vet både du och jag men vi försöker dela varandras sorg och förtvivlan så stöttar vi varann. Du skriver också att du saknar det gamla livet och vet du det gör jag också såå enormt. När allt var fint och lyckligt som man trodde. Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver...

Du träffar väl någon som du kan prata med ? Jag går hos psykolog vilket har gett mig mycket stöd. Dessutom har jag många goda vänner som stöttar mig när jag behöver och barnen inte att förglömma.

Hoppas du me får en God Jul så gott det går och kram på dig

Så sant.

Vad jag förstår av alla inlägg så är det många fler än jag som tycker att " man skadar inte den man älskar " vilket min man säger att han gjort och fortfarande gör. Kom han på det nu eller ?

" ja men visst ja, jag älskar ju min fru "

Jo jag har tagit rätt beslut utan minsta tvekan men nog är det sorgset att det blev såhär.

Det är svårt att ge goda råd när jag själv är så enormt sårad. För mig tog det åtminstone fem månader innan jag kände mig så pass stark att jag kunde fatta beslut som kändes bra för mig eller så pass bra att jag kände ett lugn inombords. I början visste jag varken ut eller in. Allt var bara kaos. Jag ville inte bo kvar, ville inte flytta, ville knappt leva. Jag visste totalt i ingenting. Jag ömsom grät omsom skrek ut min förtvivlan och ilska. Jag är idag efter sju månader fortfarande väldigt ledsen men har iaf kunnat ta ett beslut om att det bästa för mig är att bara lämna. Jag handlar och inreder, min man betalar. Han mår jättedåligt över situationen men har ju själv bäddat. Jag vet fortfarande inte hur det blir att bo ensam men det är värt ett försök. Nu är det mitt liv som gäller. Jag litar absolut inte på min man ännu men det är upp til honom att bevisa sin sin ärlighet. Kan erkänna att jag kommer ha svårt att kunna lita på en man i framtiden. Du skriver inte hur länge sedan där är att hans historia uppdagades. Lycka till iaf

Ja det finns ju hur mycket som helst att prata om när man blivit sviken som vi blivit. Jag har ju inte hunnit flytta än eftersom alla möbler inte är på plats ännu men något har hänt med mina känslor sista veckorn. Nu efter sju månade börjar jag känna att känslorna för min man har blivit rejält naggade i kanten. Allt har blivit så förstört i och med hans svek så jag ser på honom med andra ögon, han betyder helt enkelt inte lika mycket för mig längre och det har jag berättat för honom. Konstigt är väl inte det. Man kan inte tycka om någon som skadat en på samma sätt som innan smällen kom. Alldeles i början var jag helt desperat och kunde inte tänka klart, allt var kaos i min hjärna. Nu har jag fått distans och förstår vidden av det hela. Mannen i fråga saknar all respekt för mig, hans egen hustru sedan såå lång tid tillbaka. Min ring är borta sedan länge medans hans sitter kvar på fingret.