Tjugo års otrohet

Absolut, åtminstone de vänner och bekanta som jag kommit i kontakt med. Det blir liksom lättare att lägga allt bakom sig. Det blir helt enkelt att avslut som jag skrev. Min fd svägerskas man hade en älskarinna, alltså min mans bror (verkar ligga i släkten) mycket långt ifrån där de bodde. Älskarinnan satte sig på tåget och åkte alla de milen för att besöka frun och lägga korten på bordet. Min fd svägerska och min mans bror lyckades hålla ihop äktenskapet tre år efter att allt uppdagats men är alltså skilda idag. Svägerskan tyckte det var det bästa som hänt med hela historien att hon fick träffa och prata med älskarinnan. Kan tillägga att det är 20 år sedan det hände men hon har aldrig kommit över själva sveket.

Jag har en last, helt enkelt ett begär som jag inte kan sluta med och nu måste jag dela det med er. Jag går in på FB massor varje dag och kollar A:s öppna sida. Kollar foto på henne och följer hennes liv så mycket jag kan. Kollar även hennes väninnor samt hennes vuxna barn ibland. Jag vet att det är sjukt men jag är väl sjuk i min situation. Jag är helt besatt av detta. Jag har ändå lyckats begränsa tittandet betydligt. Första månaderna gick jag in dygnet runt flera ggr i timmen. Nu går jag in max tio ggr/dag men det är ändå för mycket. Ska försöka dra ner så småningom men det är såå svårt. Hela mitt livs beteende har förändrats totalt och jag hatar det. Det är bara jag själv som kan göra något åt det, jag vet.

Tack Pepp och Mia. Jo jag har ju verkligen kunnat minska ner på besöken och det är absolut bra tips att sätta av en tid varje dag just för detta. Det blir ungefär som tipsen vi fick från familjerådgivningen att avsätta en tid varje dag för mig att få ställa frågor och så småningom försöka glesa ut det mer o mer. Nu avsätter vi en tid i veckan på förmiddagen då vi träffas för att jag ska få älta eller bearbeta som min psykolog kallar det. Ibland har jag inte orkat med frågor då har jag istället haft högläsning ur boken "Att gå sönder och bli hel igen" När det gäller FB så verkar A begränsa sig lite, möjligen misstänker hon att jag är inne och läser. Jag går dock in och tittar på foto av henne ganska ofta tyvärr.

Jag får inte ha husdjur för min hyresvärdoch dessutom skulle en 11 årig katt som är van att vara ute bli mycket olycklig. Hon fångar råttor nästan dagligen och den glädjen vill jag inte beröva henne. Så i det fallet tänker jag på katten i första hand.

Jag kommer inte att sluta gå in på FB men jag kanske glesar ut besöken med tiden.

Jag kommer inte att be för A, aldrig över min döda kropp. A är inte värd ett skit för mig. Är det någon jag hatar så är det hon. Hon har burit sig så illa åt mot mig som jag inte ens velat belysa i detta forum. Många gånger har hon haft tur att hon inte befunnit sig i min närhet för då hade jag strypt henne. Jag är mer förbannad på henne än min man. Min man är jag mest besviken på.

Be kan jag göra men det är i så fall för mig eller någon som förtjänar det. A förtjänar inget, hon är falsk

Ingen trevlig historia det jag läser. Konfrontera jo visst. Det är ju det jag har kämpat med alla dessa åtta månader men A håller sig undan. Jag har ringt, messat, mailat skrivit brev men utan resultat. Jag har tom åkt de 80 milen t.o.r vid två tillfällen men hon är som uppslukad av jorden även på sin arbetsplats. Jag tror att hon är både feg och rädd. Jag har ju inte tänkt strypa henne direkt även om jag har god lust ibland men jag har en del frågor som jag vill ställa till henne. Jag ger dock inte upp. Nästa gång ska även min man följa med

De gånger jag försökt få kontakt med A har jag varit otroligt ödmjuk och försökt framställa som om hon vore helt oskyldig men det har ändå inte hjälpt. Första två gångerna svarade hon i telefon men bar sig åt som en omogen tonåring. Det var fnitter och uttalande i bakgrunden om att hon ju ändå var lesbisk och saknade intresse för min man så du förstår att hon är hal som en ål. Hon har ett omoget beteende helt enkelt. Jag ser det som enda möjligheten att åka dagtid på hennes arbetsplats och överraska. Tro inte på nåt sätt jag tycker det är olämpligt att åka på arbetet. Tvärtom och hon är dessutom i chefsställning så det är lämpligt för de övriga särskilt om jag pratar lite högljutt. Det låter som jag är djävulen själv och jag tror minsann jag blivit det av allt helvete. Jag som alltid varit mjuk o snäll och månat om mina medmänniskor men nu är hon ju inte min medmänniska.

Tack för tipset om samtalsteam, ska kolla upp.

Idag fick jag lov att ringa psykteam när jag mår tillfälligt så dåligt och inte sovit på tre nätter.

Jag har så otur att min egen psykolog varit sjuk sedan före jul och jag behövde någon att prata med. Det fick jag och rådet var att ta propavan (sömntablett ) till natten.

Fredag kväll grät jag mig igenom Martina Haag i Skavlan. Det var som det var jag själv som satt där och pratade. Beställde boken idag" det är något som inte stämmer"

Minnesprogrammet om Ted Gärdestad var också hejdlöst med tårar.

Hans låtar var nämligen de enda jag kunde lyssna tilli somras när jag travade mållöst omkring i skogarna där jag bodde.

En fullt frisk människa som jag varit i hela mitt liv har helt enkelt blivit ett psykfall, tack min man

Vill veta hur mycket som ljugits för mig dvs hur mycket min man fört mig bakom ljuset. Alltid något som jag får fram sedan är det dax för mig att gå vidare i livet. Det är efter det som de stora besluten fattas som tex vilket förhållningssätt jag ska ha till min man. På något sätt måste vi försonas eftersom vi har tre barn och åtta barnbarn. Vi måste kunna umgås på födelsedagskalas, jular osv. Det blir ju mycket stött och blött när man skriver i ett forum som jag gjort. Det har varit god terapi för mig iaf. Kanske också snart dax att runda av detta skrivande. Jag är inte så säker att det finns så stort intresse längre. Nya tragedier händer uti världen och mitt är bara en liten del av det hela men för mig har det naturligtvis varit livsavgörande. Det var då och nu på nåt vis. Tack alla ni som följt mig. Har nog svårt att sluta helt så ibland hör jag väl av mig beroende på vad som händer

Min man åker bort om ca tio dagar. Han föreslog att jag bor i hans hus, mitt fd hem och får på så sätt umgås med katten Dagny dygnet runt samt att kunna åka skidor dagligen vilket jag älskar. Jag åkte dig i ett ärende och försökte tänka mig tanken men inget kunde kännas mer fel. Hela huset och väggarna talar emot att jag skulle klara av det. Jag skulle få panik på nåt vis, särskilt nattetid. Allt är fortfarande för "färskt" inom mig. Det är för "nyss" otroheten avslöjades och det var där jag grät, skrek, vred mig i plågor av verkligheten. Som psykologen sa " det finns fortfarande bara negativa känslor förknippat med huset/ platsen" därav min reaktion.

Hej fröken kan själv. Så glad jag blir att mina texter berör. Det innebär ju att jag kan förmedla känslor. Att skriva är ju en del av min bearbetning och jag tror att det har varit till stor hjälp att ta mig dit jag är idag. Att visa känslor har för mig varit naturligt hela mitt liv.

På något sätt kommer jag att fortsätta skriva, jag lovar. Det blir en bok iaf. så småningom.

Hej Anonym. Tack för kloka ord när det gäller negativa känslor i huset. Det märkliga var att den kvinna vi gick hos i början på familjerådgivning kunde inte förstå mina negativa känslor när jag befann mig i huset. Hon menade att där hade ju inget hänt. Min psykolog däremot hade svaret direkt vilket kändes skönt för mig att få bekräftat. Hon menade att det var helt naturligt att inälvorna vändes ut och in eftersom det var där allt avslöjades. Där har jag legat sömnlös, suttit apatisk och stirrat på väggen, gråtit, fått vredesutbrott osv.

Oj vilken lång tid du har plågats, skulle vilja veta mera ?

I helgen åker vi till den sedvanliga "mässan" 14 mil bort. Jag åker tillsammans med min man som jag gjort i 20 år ungefär. Tidigare har vi alltid bott hos mina föräldrar som bor i trakten men de senaste 8 åren har vi bott hos min mor efter att min far gick bort. Mor är 92 år och bor i en liten lägenhet på 47 kvm. Hon ser som vanligt fram mot det men ändå med en viss tveksamhet. Min mor tycker inte om min man längre.

Så här var det. Jag kom överens med mina barn och mina syskon att bespara min åldriga mor den tråkiga nyheten om min mans svek. Jag bet ihop och vi bestämde att vi som vanligt skulle fira midsommar på landet ihop med barn och deras familjer och några syskon. Mor är alltid med. Det var alltså förra sommaren och jag var vid det laget i djup chock . Gick omkring som en zombie och hade tappat 10 kg i vikt. Drog mig undan stup i kvarten när tårarna bara kom. Mor frågade flera gånger hur jag mådde och jag svarade att allt var bra.

Nu är det så att hon har varit min mor i 63 år och klok som hon är så läste hon mellan raderna. Så här sa hon till en av mina söner "jag tror att ......... har träffat en ny man" Sonen hävdade att så inte var fallet men tillsammans beslöt vi att jag skulle berätta.

Hon tog det med bestörtning men var ändå glad att jag var ärlig och har sedan dess varit ledsen, besviken och arg på min man som förstört så mycket. En person som hon alltid sett upp till.

En gång när hon satt och torkade tårarna blev hon helt tyst, stirrade rakt fram och sa såhär

"han är en opålitlig skitstövvel"

Tillbaka till "mässan" Jag tillbringar naturligtvis all min tid hos och med min mor medan min man står på mässan. Hans älskarinna, fröken A var också utställare men har slutat sedan några år tillbaka. Tråkigt för min man som hade sådan stor glädje av henne. Tänker såklart på alla tidigare år när jag varit alldeles i närheten och han har " gottat" sig med den andra kvinnan i hemlighet. Ååååå vilket livssvek. Tillåt mig att bli riktigt f..b.....