Och min sambo är bortrest över helgen och jag har inte honom som stöd nu heller utan nu ligger jag här helt ensam i sängen och gråter. Varenda cell i mig skriker "gå inte till jobbet!" Jag går emot kroppens signaler, vilket gör att jag får ångest.
Någon som har några tröstande ord?
Jag har kontakt med en psykolog. Men jag får bara massa papper att fylla i hela tiden. Jag behöver hjälp nu, inte få träffa en psykolog varannan vecka i 30 min och få papper med sig hem och kryssa i sina symtom
Så nej jag tycker inte alls att det finns hjälp att få. Psykologen hjälper inte mig, jag mår fortfarande dåligt.
Har ingen a-kassa har bara jobbat i 6 mån
Måste stå ut några månader till så att jag antingen kan få a-kassa, lr sjukpenning. Nej jag vet inte hur jag står ut med att ha det såhär, jag vill ju jobba men vill inte må såhär dåligt. Jag är nästan aldrig glad längre =( jag går hos psykolog men mår inte bättre för det
Alla säger, sök hjälp för det finns hjälp att få. Jag har sökt hjälp men märker inte att jag mår bättre eller blir hjälpt.
Jag pallar inte heller ha det såhär, håller på att bli knäpp! Jag har gått ner jättemkt i vikt. Tappar nästan mina byxor.
Jag klarar inte av allt som ett jobb innebär. Krav, ta egna initiativ, deadlines, vara social osv
Jag går inte i terapi nu, har bara träffar psykologen ett par ggr. Nu fyller jag i en massa papper som ska ge mig ngn diagnos typ. Jag har gått i KBT, det hjälpte inte
Klump i magen och hjärtklappning. Jag mår illa när jag tänker på jobbet, på arbetsuppgifterna, kollegorna.
Jag har haft olika arbeten genom åren, har mått ungefär lika dåligt på alla jobb jag har haft. Jag är en person som inte klarar av att jobba, det är så mycket krav hela tiden. Man ska vara trevlig, glad, dra roliga skämt, göra ett bra arbete och ännu lite bättre så att jag slipper få dåligt samvete när lönen kommer
Ja säga upp sig är väl inget alternativ, bättre att bli uppsagd lr sjukskriven