Hur går man vidare?

Önskar att jag kände att jag kan lämna, men vill gärna kunna lösa allt och hålla ihop familjen. Har levt med honom hela mitt vuxna liv och vet inte ens hur jag ska kunna leva utan honom, är så svårt att en tänka tanken på att leva själv resten av livet. Det hade kanske varit lättare om han kunde vara ärlig och lägga alla korten på bordet så jag kam ta ett beslut utifrån det, men det går inte ens prata med honom om det som varit utan att han blir sur och arg. Han går i försvar direkt och anklagar mig för att inte lita och tro på honom, hotar med att lämna mig om jag är ledsen och mår dåligt över allt som hänt och alla lögner som kommit fram.

Inser själv att han inte älskar mig och vet att det aldrig kommer att hända. Jag ser mig själv på ett helt annat sätt idag och ser på mig på samma sätt som han gör. Granskar allt jag gör och säger och inser mina brister och jämför mig med hans stora kärlek som hon var och kanske är än idag. All ångest och stress jag känner när han är på jobbet med henne är outhärdlig och jag vet inte hur jag ska hantera att han fortfarande jobbar med henne. Att han sätter henne före mig är inget nytt, det har han gjort i många år och även sagt rakt ut att han bryr sig mer om vad hon tycker om honom än vad jag tycker om honom. Trots det bedyrar han varje dag att han verkligen älskar mig mer än allt annat och att jag betyder allt för honom, om det var sant borde an väl bevisa det och säga upp all kontakt med henne och be henne hålla sig borta från honom, eller tänker jag fel?

Ungefär så ja, men om han fortfarande vill ha henne och är fortfarande kär vet jag inte. Han säger att han inte alls tycker om henne längre och känner hat mot henne för att hon förstört så mycket när hon lurade honom. Inser ju själv hur sjukt det låter och blir förbannad på honom när jag tänker på har han hela tiden skyller ifrån sig och inte tar sitt eget ansvar över sina egna handlingar och jag personligen håller han ansvarig och inte henne. Värdelös var jag bara enligt honom undertiden han var så kär i henne och inte nu dom senaste åren. Nu är jag bara sjuk i huvudet när jag är ledsen och vill ha svar. Sen att där och då hade han valt henne utan tvekan om hon hade velat ha honom det vet jag till 100%, det är absolut inget jag inbillar mig. Såhär i efterhand så önskar jag att hon velat det så jag hade sluppit leva som nått djävla andra handsval och känna mig otillräcklig.

Jag skulle garanterat känna mig tryggare ensam och klarar av att vara ensammen även om det skulle vara oerhört tråkigt att leva resterande år helt ensammen. Jag älskar honom tror och vill bara ha tillbaka mitt liv som togs ifrån mig och vill inte mina barn ska växa upp med varannan vecka boende. Men visst ibland eller ofta har jag tänkt tanken på att bara dra och leva mitt eget liv med mina barn, stora problemet är väl att jag inte vill leva ensammen resten av livet, har ingen familj kvar och nästan inga vänner då mina närmaste vänner var killar och dom har sambon skrämt iväg då man inte kunde ha vänner av motsatt kön enligt sambon.