Anonym (Inget att ha) skrev 2015-10-13 18:01:03 följande:
Tror jag förstår vad det är ni har gemensamt; ingen av er tar fullt ansvar för era liv. Han tar inte ansvar för vad han gjort, o vågar inte vara ensam utan ett förhållande. O du tar på dig offerkoftan som vill ha tillbaka livet han tog från dig, o vem utom du kan göra nåt åt det? Trots allt du vet om honom så stannar du kvar o tar inte ansvar för din egen lycka utan hänger upp det på honom. För du vågar inte heller vara ensam.
Sen finns det ju inget som säger att du kommer vara ensam resten av livet, varför skulle inte du kunna träffa nån ny precis som många andra?
Tror faktiskt inte du älskar honom (?), utan tryggheten i att ha nån att leva med.
Tror mycket av det du skriver stämmer in men inte allt. Jag vet att han inte vågar vara ensam, då han har fungerat på samma sätt varje gång alltid på börjat nytt förhållande innan han lämnat det gamla. Jag är inte rädd för att vara ensam och trygghet med honom är det sista jag har. Bara tanken på barnen ska åka runt mellan oss varannan vecka och kanske inte få trygghet i ett hem skrämmer mig. Har sett så många bra föräldrar som blir rena skitföräldern så fort dom träffar en ny och barnen blir svikna gång på gång.
Håller dock med om att det är fel att hålla honom ansvarig över min lycka, men det beror inte på att jag inte klarar av att vara ensammen. ensam är stark, enligt mig och jag har levt efter det hela mitt liv. Jag har aldrig tidigare släppt någon in i mitt liv och hjärta till 100 % och när jag insåg att jag verkligen älskade honom drog jag och lämnade honom, men insåg efter ett tag när han kämpat med att vinna min tillit att han var värd en chans. Jag är övertygad om till 100% att jag fortfarande är med honom för att jag älskar honom på rikigt och inte för att jag är rädd för att leva själv. Skulle han lämna mig så skulle jag acceptera det och inte böna och be på mina baran knän att han skulle stanna hos mig, men ska han stanna så kräver jag att det är för att han älskar mig med allt vad det innebär.
Jag är fullt medveten om att man kan träffa någon ny, har nog inga större problem med det utifrån all uppmärksamhet och kärleksförklaringar jag får från andra. Problemet är att jag inte vill blanda in någon bonuspappa eller liknande i mina barns liv, har levt med en heldrös och tagit skada av alla bonuspappor som kommit och gått under åren. Skulle det ta slut så vill jag inte ha något seriöst förhållande utan mer bara träffa någon på min barnlediga tid varannan vecka om ens det.
