Hur går man vidare?

Jag är inget troll o hjälp har jag, tror inte den som inte känner mej vet vad stark jag är.
Jag är starkare än vad han är.
Tror att han behöver skaffa hjälp och om man tittar på lyxfällan så är det bara en spott i havet mot dom skulderna han har dragit på sig o detta för att köpa den andra som inte nöjer sig med vad som helst och jag vill inte att hon fortsätter att kontakta mej med sina frågor, det är inte jag som kontaktar henne och ja jag har sagt ifrån.

Man kan vara stark men ändå må dåligt över situationer, det var inte jag som gjort fel och det är inte jag som skaffade någon annan...Det jag har kvar är barnen och mitt hopp om att allt ska lösa sig.

När man går igenom svårigheter och beslutar sig för att inte ger upp det är styrka för mej.

Ungefär så ja, men om han fortfarande vill ha henne och är fortfarande kär vet jag inte. Han säger att han inte alls tycker om henne längre och känner hat mot henne för att hon förstört så mycket när hon lurade honom. Inser ju själv hur sjukt det låter och blir förbannad på honom när jag tänker på har han hela tiden skyller ifrån sig och inte tar sitt eget ansvar över sina egna handlingar och jag personligen håller han ansvarig och inte henne. Värdelös var jag bara enligt honom undertiden han var så kär i henne och inte nu dom senaste åren. Nu är jag bara sjuk i huvudet när jag är ledsen och vill ha svar. Sen att där och då hade han valt henne utan tvekan om hon hade velat ha honom det vet jag till 100%, det är absolut inget jag inbillar mig. Såhär i efterhand så önskar jag att hon velat det så jag hade sluppit leva som nått djävla andra handsval och känna mig otillräcklig.

Jag skulle garanterat känna mig tryggare ensam och klarar av att vara ensammen även om det skulle vara oerhört tråkigt att leva resterande år helt ensammen. Jag älskar honom tror och vill bara ha tillbaka mitt liv som togs ifrån mig och vill inte mina barn ska växa upp med varannan vecka boende. Men visst ibland eller ofta har jag tänkt tanken på att bara dra och leva mitt eget liv med mina barn, stora problemet är väl att jag inte vill leva ensammen resten av livet, har ingen familj kvar och nästan inga vänner då mina närmaste vänner var killar och dom har sambon skrämt iväg då man inte kunde ha vänner av motsatt kön enligt sambon.

Tror jag förstår vad det är ni har gemensamt; ingen av er tar fullt ansvar för era liv. Han tar inte ansvar för vad han gjort, o vågar inte vara ensam utan ett förhållande. O du tar på dig offerkoftan som vill ha tillbaka livet han tog från dig, o vem utom du kan göra nåt åt det? Trots allt du vet om honom så stannar du kvar o tar inte ansvar för din egen lycka utan hänger upp det på honom. För du vågar inte heller vara ensam.

Sen finns det ju inget som säger att du kommer vara ensam resten av livet, varför skulle inte du kunna träffa nån ny precis som många andra?

Tror faktiskt inte du älskar honom (?), utan tryggheten i att ha nån att leva med.

Nej jag tror inte att jag ensam kan avgöra hur det blir mellan oss i framtiden för båda måste vilja, han har själv sagt att det bästa som kan hända är att han kommer tillbaka till mej och vår familj men jag styr inte honom.

Jo han har valt denna nya kvinna nu men har sagt att han inte är kär i henne (detta sa han spontant) Och jag inbillar mej inte om den nya kvinnan för det hon gjort är såpass mycket hemskheter så det är anmält.

Och jag har sex med honom för att jag vill och han tvingar mej inte till det + jag har levt med honom så länge så jag känner honom utan o innan.

Och jag har hjälp, har ett helt nätverk omkring mej.

Jag tänker inte låta mej tryckas ner av vad du skrivit.