Tycker du att detta barn borde gå hem från förskolan i denna situation?

Om jag vore storasystern och inte hade några andra planer än att åka hem hoppas jag verkligen att jag tagit med mig mitt ledsna lilla syskon. För hens skull. 8-17 på förskolan hela veckan, det låter riktigt tufft för en 6-åring. Jag tror inte jag hade pallat det själv och jag är vuxen.

Jag tycker det är självklart att man som förälder kan förvänta sig att storasystern tar hand om lillasystern vid tillfällen/situationer som denna.
I en familj är man en enhet och ska hjälpas åt och ta hand om varandra.

Nu har jag inte läst alla kommentarer förutom de sista här. Naturligtvis är det inte främst storasysters ansvar. Men vad har hänt med vanlig hederlig familjekänsla? Samt att det är helt okej att lägga tillfälligt ansvar för lillasyster på en 16-åring, hon är ju trots allt gammal nog att praktisera på en förskola i vilket fall man får anta att hon tar visst ansvar för de barn hon ser över just då? Antagligen så slapp 16-åringen i det här fallet knacka dörr på diverse företag för att hitta praktikplats till sig själv som en annan snällt fick göra, utan gled in på räkmacka till lillasysters förskola. Då ska man inte kunna be om den tjänsten och de ansvarstagandet att hon också tar med sig lillasyster hem när det tydligen är svårt för henne att stanna kvar och det råkar finnas den möjligheten??

Ingen pratar väl om att begära av storasyster att ge upp sin barndom, det handlar om att gå hem med lillasyster, ens familjemedlem som man förhoppningsvis älskar och bryr sig om, och vara med henne ett par timmar några enstaka gånger. Helt sjukt vad det sticker i ögonen på folk idag bara man råkar föreslå att ge ett 16-årigt "barn" lite ansvar, gud förbjude att man skulle ställa krav på minderåriga. Nej man kan inte tvinga henne till det heller. Ansvarskänsla växer fram per automatik även hos barn om man lärt dem handskas med det i den mån man borde klara av under ens uppväxt. I utbyte får man växa upp lite, känna att man gör rätt för sig ibland samt (hör och häpna) man kommer nära sina syskon och trivsi rollen att vara storasyster. Jag behövde kanske inte hämta mina småsyskon varje dag men kände ändå ansvarskänsla för dem och skulle aldrig lämna småsyskon bakom på det viset, speciellt inte med den åldersskillnaden. Det tack vare att mina föräldrar lyckades bra med att uppfostra mig till en medmänniska som bryr sig om och tar hand om sin familj i den mån jag kunde, inte som extraförälder, utan som storasyster.

Med det sagt så går barnet för många timmar på förskolan ja, vilket betyder att hon har större behov och skulle troligtvis bli överlycklig av att få gå hem tidigt några dagar då det ges tillfälle. Men 16åringar ska ju inte någonsin under hela sitt liv behöva ansvara för sina småsyskon (eller något annat för den delen)...?

Jag tycker det är rimligt att kräva det till viss del, ja. Poängen i mitt inlägg var väl egentligen att man inte kan kräva något av en tonåring som totalvägrar. Jag förstår bara inte mentaliteten, är det så hemskt att umgås med sin sexårige lillasyster som du målar upp det? Det är knappast ett spädbarn vi pratar om. Tråkig stämning det måste vara i de familjerna som resonerar så. Där "barnvakt till lillasyster/lillebror" är det värsta sättet att spendera en eftermiddag som halvvuxen till den grad att man som förälder är rädd att ens be om det, eller isåfall betalar för det som till en annan utomstående (vilket man inte ens gör på praktiken ironiskt nog) Som det ser ut idag så har de flesta inga problem att "kräva" detsamma av ens föräldrar, som i många fall är pensionerade och egentligen inte orkar trots att de är för snälla för att säga nej. Men barnens egen snart vuxna storasyskon kan man inte be om den hjälpen, inte ens för det lilla barnets bästa. Har man som förälder aldrig bett om hjälp, ställt lite krav eller framhållit hur mysigt och värdefullt det kan vara att umgås med sina syskon så är det klart att man som tonåring blir bortskämd och totalvägrar. Jag har väl annan syn på det helt enkelt och hade aldrig som 16-åring lämnat något småsyskon kvar gråtandes på förskolan utan hade gått hem med honom/henne med glädje under en kortare period (förutsatt att jag inte hade planerat något speciellt). Med ansvarskänslan växte också fram glada minnen med och starka band till mina syskon och det är jag tacksam för.

Det är skillnad på att vara elva/tolv och sexton. Det är också skillnad på i ett par veckor och varje dag i flera år.

Att det självklart var fel av din mamma att göra som hon gjorde betyder inte att det är fel att be sextonåringen i ts att se efter sitt syskon. Med det resonemanget kan man ju aldrig be sina barn göra något öht eftersom det inte "är deras ansvar". Det är inte barnens ansvar att det finns mat på bordet, så man kan inte säga att de ska laga middag eller handla. Det är inte barnens ansvar att det finns rena kläder så man kan inte säga att de ska tvätta. Definitivt aldrig be dem göra något åt en själv, ex lämna in kemtvätt eller en cykel på lagning. Och aldrig tycka att äldre barn passar/hämtar yngre syskon. Det är skillnad på att hjälpas åt i familjen och lämpa över sitt vuxenansvar.

Ha ha! Ja, du får väl tycka det då! Jag tycker det är helt normalt att man sköter hemmet tillsammans, turas om att tvätta/laga mat/diska/städa/handla. Och vad är så hemskt med att rulla iväg en cykel till reparatören?

Så är jag uppfostrad och så hade de flesta av mina vänner det på 90-talet.