Dålig relation till dottern

Min dotter är också otroligt envis och vill bestämma. Hon kan iiiiiinte ha ärvt det från mig, host host.

Jag har låtit henne bestämma vissa saker från början så att hon känner det som att hon har kontroll. Tex jag bestämde att hon behövde ha på sig långbyxor ocg varm tröja men lät henne bestämma vilka byxor och vilken tröja. Jag bestämde att hon måste klä på sig men lät henne bestämma vilken fot/arm som skulle in i klädesplagget först. Jag bestämde att hon skulle äta flingor och mjölk till frukost men hon fick bestämma om mjölken eller flingorna skulle hällas i skålen först. Osv. Ge henne helt enkelt möjlighet att påverka inom de ramar du och pappan har bestämt.

En annan sak som påverkar otroligt mycket är om du står på hennes sida eller är hennes motståndare. Om du är på hennes sida och hon känner att du stöttar henne i hennes utmaningar så kommer hon att känna sig sedd och uppskattad och vilja vara dig till lags. Men om du är hennes motståndare så hamnar ni i konflikt hela tiden och då kommer hon bli ännu mer obstinat.

Händer det helt oprovocerat eller händer det i samband med något annat?

Min dotter fick såna utbrott när frustrationen kom fort och blev för hög. Det blev total härdsmälta för henne när hennes verklighet krockade med ett krav från omgivningen. Tex om hon tittade på tv och jag sa att hon skulle komma och äta middag, i hennes huvud kunde hon inte både befinna sig i soffan och vid matbordet samtidigt, frustrationen kom flygande, kroppen spändes, benen började vifta och sen kom utbrottet. Jag fick tips om en bok som heter "Explosiva barn" (finns på biblioteket) och efter att ha läst den fick jag en helt annan förståelse och började träna henne. När det gällde middagsexemplet så började jag förvarna henne tio minuter i förväg och sa att vid nästa reklampaus så är det dags för middag, när reklamen kom hade hon hunnit landa i förändringen och stängde snällt av tvn och kom till matbordet.

Saken är den att de här barnen inte menar vad de säger och att de efteråt har riktigt dåligt samvete över vad de har hasplat ur sig, men i den totala kortslutning som är i deras hjärna så kan de inte kontrollera vad de säger. Och eftersom de inte kan kontrollera kortslutningen så hjälper det inte att straffa dem, de kommer ändå inte klara av att hinna tänka på konsekvensen när kortslutningen kommer. Istället får man som förälder försöka ligga steget före och se när det är på väg (tex spänd i kroppen och viftande ben). Om man hinner avleda sekunderna före genom att säga "blev du ledsen/arg nu?" så kan man hjälpa barnet att lära känna sina känslor och slippa utbrottet.

Jag är inte så pedagogisk i grunden. Snarare envis och impulsiv, vilket dottern då eventuellt möjligtvis kanske skulle kunna ha ärvt av mig... Det handlar mest om att man får insikten om varför barnet agerar som det gör och att man vill stå på barnets sida och hjälpa barnet i utvecklingen. Du vet, man blir en sån där tigermamma och då finns krafterna att hjälpa barnet.