Ovärdigt slut

Jag har utmattningsdepression men jag har blivit ganska bra på att inte göra mer än jag orkar. Hon far som en skottspole, kanske måste hon backa från vissa 'måsten' som hon upplever sig ha för att landa i sig själv.

Kanske finns inte plats för dig där, kanske kan det finnas plats för dig sen, kanske inte.

Eller så är det för henne som med en man jag dejtade förut, han hade också depression (som han fick efter sin prostatacancer) men åt tabletter för det så han fungerade rätt bra i vardagen.
Han och jag hade också jättetrevligt, mysigt och var nära varandra precis som du skriver att ni hade.
MEN han var inte kär i mig. Han ville så gärna vara det för vi hade det så bra ihop och han såg ingen som helst anledning till att INTE bli det. Jag var perfekt för honom, men han blev inte kär. Så, vi gick skilda vägar.

Jag saknar också den här mannen, hans kramar, det vi gjorde ihop osv, men jag älskar honom inte. Han saknar allt detta hos mig med, men han älskar mig inte.

Det hon säger behöver inte betyda något alls, men man vill gärna tro det när man själv har känslor. Men det kan också betyda allt. Du kan inte veta och bara du vet hur länge du orkar gå och hoppas och bli besviken.