Så ledsen över amningen. Vill helamma.

Jag fick första barnet för 6 v sedan. Amningen kom inte igång ordentligt trots dygnetruntamning. Tillägg från dag 4 pga viktnedgång. Har delammat sedan dess. Alltid amning före flaska. Barnet ammar gärna så länge mjölken flödar snabbt. När flödet minskar släpper han bröstet och skriker tills han får flaskan. Kan sedan amma lite igen när han inte är lika frustrerad och hungrig.

Jag provade tillmatningsset ett tag och det funkade bra. Dock åt han sig snabbt mätt och jag upplevde att jag ammade mindre nästan och kändes så konstlat. Återgick till flaska.

Jag upplever att jag gjort allt som står i min makt. Ammat både ofta och länge. Gjort bröstkompressioner druckit amningste. Vilat, tänkt positiva tankar och försökt hålla mängden ersättning nere så han snabbt ska bli hungrig. Men mjölken ökar inte märkbart. Får spända bröst på sen eftermiddag om jag inte ammat på ett par timmar. Övrig tid är brösten mjuka även om det gått ett par timmar. Varför?

Jag hade hoppats att mjölkmängden skulle komma igång av sig själv med lite tid. Men det verkar inte bli så. Amningsmottagningen säger att barnet inte suger tillräckligt aktivt. Verkar mest vilka ha bröstet som snuttenapp och flaskan som mat.

Jag hade drömt om helamning, tanken på att nära mitt barn med min kropp får mig att känna mig kvinnlig. För att inte tala om att det är både billigt och praktiskt. Mest är det en intuitiv känsla av att jag vill vara så speciell och nära mitt barn som bara amning kan ge. Kanske lite ego.

Som det är nu skulle det till och med vara enklare att bara ge flaska. Väldigt utdragna matningsprocedurer nu med först amning och sen flaska.

Ska jag ge upp tanken på helamning? Finns det någon chans att jag kan trappa upp amningen ändå? Helst utan att jag måste vrida ut och in på mig själv. Eller hur ska jag göra för att acceptera att jag och barnet inte är amningskompatibla? Inser att det är värsta i-landsproblemet. Men är ändå väldigt ledsen. Och avundsjuk på alla med sprutande mjölk.