Ingen vill va min vän?

Jag fyller snart 30 år, har en man och två barn och lever ett "normalt liv" med ett jobb och sådär, men... Jag har inga vänner!

I gymnasiet va vi ett gäng, jag har alltid vart "normal" och haft normalt med vänner i mitt liv, men sen har de bara blivit färre.

Jag har två vänner sen jag va barn, de är mina "bästa vänner" men den ena bor 40 mil bort sedan några år, nu smsar vi ibland men inte mer än så, min andra vän bor nära mig, men hon har så många vänner och egen familj och barn, så vi hinner ses kanske 1 gång i månaden, sen skickar vi sms, men senaste tiden tar det henne en vecka att svara på mina sms, så jag börjar undra om hon betyder mer för mig än jag för henne.

På jobbet har jag bra kollegor, men inget som blir vänskap utanför jobbet.

Min man har ungefär 10.000 vänner, han hinner inte ens vakna på morgonen innan 3-4 personer har ringt lr sms om lunch, eller hitta på saker på helgen etc.

Det kan gå en hel vecka utan att min telefon ringer lr får sms. Knappt ens min mamma, oftast jag som får ringa henne. Och hon är pensionär!

Vi umgås med min mans vänner med familj mkt, då är jag en av fruarna och jag passar in, alla gillar mig, jag är positiv, rolig, snäll, men så fort det börjar bli lite allvarlig prat, eller lite djupare relation så blir jag stel som en pinne, jag vet inte varför; men jag vet inte hur jag ska bete mig då, rädd att bli för "på" eller nåt..? så jag antar att jag bara har många ytliga vänner, och mina två "bästisar" som jag är "djup" med, dom är som sagt nästan ett minne blott, så jag är instället typ ensam.

Jag har en bror som bor långt bort, ingen direkt kontakt med släkten förutom mina föräldrar..

Ibland kan det gå tre veckor utan att jag haft någon kontakt med någon vän..förutom "likes" på sociala medier, det är väl det jag lever på..

Jag är dessutom mammaledig nu fram tills i höst, har en mammagrupp men likadant där är det inget intresse att träffas från dom och då vågar inte jag bjuda in..

så jag är hemma med bebisen, går med stora barnet till dagis, åker och handlar mat, är hemma och ser på tv, har jag tur träffar jag någon på helgen ihop med min man, men ofta är jag bara ensam och det har börjat kännas ännu mer ensligt när min man tycker synd om mig som inte träffar mina vänner, han vet att jag inte har många vänner, men han fattar nog inte ändå hur ensamt det känns, för hans vänner slåss om honom..

Ja jag ville mest skriva av mig, kanske höra att det finns fler som mig därute, som är ensam bland en massa folk liksom.. :/