Septemberbebisar 16'

Förstår att du känner dig rädd inför nästa förlossning, det var ju verkligen några saker i din berättelse som låter lite jobbigt.

Jag har inte riktigt smält min förlossning ännu känner jag. det var nog väldigt annorlunda än jag trott, mycket mer intensivt och brutalt på något sätt, rent fysiskt. jag trodde väl på något sätt att man kunde påverka det hela med andning och att man skulle få tid att tänka efter och vänja sig, men allt gick väldigt fort för oss.

jag ville ha eda ha eda när jag kom in då värkarna gjorde så ont och kom så tätt men var tvungen att vänta i några timmar då jag tar blodförtunnande och det måste gå ur kroppen först. och när jag till sist fick eda så var det underbart, men det tog lite snett då ena benet kunde jag inte riktigt styra och det blev därför inte så mkt aktivt arbetande med förlossningen. överlag kände jag mig ganska borta men det värkstimulerande droppet var inte behagligt och smärtan ökade därifrån.

krystningen tog 45 min men kände mig ganska borta även där. hade bara ont och sen mellan krystvärkarna så försökte de hitta hennes puls med ctgn och det gjorde väldigt ont det också då de fick leta och böka ganska mycket så jag kände att jag aldrig fick någon paus i det onda och att de bara "plågade" mig med ctgn trots att jag bad dem om lite andrum. jag förstår såklart nu att de måste ha koll på bebisens puls...men i stunden kändes det bara som att någon annan tillfogade mig ganska konstant smärta och sen på slutet så meddelade de att de var tvungna att klippa så att hon skulle komma ut. det hade jag inte alls förberett mig på eller ens tagit in riktigt. eller ja, hon frågade om jag ville det men kände att jag inte riktigt var i skick att fatta något sorts beslut. i efterhand har jag googlat på klipp och det verkar mest stå negativt om det och hur det kommer att läka och möjligheten att ha sex osv efteråt. samt att jag läste någonstans att det kanske blir större skador nästa gång om man klippt innan. så överlag känner jag nog...att jag inte riktigt vet om min kropp kommer att må så bra efter detta, eller om vi skulle få ett till barn. men vi får väl se hur det blir när det läkt antar jag. siffrorna verkar dock vara att 9 v 10 känner obehag och smärta vid sex efter klipp under en längre tid. 

Jo men jag förstår vad du menar om att det känns jobbigt att tänka på. de försökte fråga mig alldeles efteråt om jag tyckte att förlossningen gått bra men jag visste inte vad jag skulle svara. Barnmorskan som frågade pressade vidare och frågade om jag skulle kalla den för traumatisk om jag bortsåg från smärtan. Nu är traumatisk iof ett starkt ord men det var nog smärtan i sig...att de liksom jagade på den genom värkstimulerande och krånglande med ctg:n som jag tyckte vad jobbigt. då kände jag verkligen att jag inte hade någon kontroll och att någon annan, som ville att jag skulle ha ont (för att barnet skulle komma snabbt), styrde det hela. 

Sen var kanske klipp det bästa alternativet i det läget som uppstod, jag vet för lite om det för att kunna bedöma det. Men jag är lite rädd för vad konsekvenserna kommer att bli på längre sikt, särskilt vid en ev andra förlossning. 

Det här var mitt första barn och jag gick på ganska många samtal för att prata om förlossningsrädsla innan förlossningen. De samtalen gick bra och jag vågade prova...men jag vet inte om jag skulle vilja göra det igen. Problemet är bara att jag har ganska dålig fertilitet så om vi alls ska ha chans att få något mer barn så måste jag bli gravid ganska snart. 

Hur tänker du om fler barn nu efter förlossningen? att du behöver tid förstår jag. skulle snitt vara ett alternativ för dig nästa gång tror du? 

Jag känner verkligen igen mig. Vårat första barn hade kolik, och jag har aldrig mått så jävla dåligt varken före eller efter den tiden. Men de behöver inte ha kolik för att man ska känna sådär.

Nya bebisen har också ont i magen, men inte alls på samma sätt, men jag känner inte den där himlastormande kärleken till honom heller. Den här gången är jag inte orolig, jag vet att det kommer!

Det som hjälpte mig otroligt mycket första gången var att jag hade flera vänner som var helt öppna med att de inte automatiskt älskade sina barn från dag ett, och ett par som drabbades av förlossningsdepressioner men fick hjälp.

Man får svara på frågor typ 8v efter förlossningen. Anledningen till att det är så långt efter är tydligen att annars skulle alla svara på ett sätt som klassar dem som deprimerade. Det är alltså jättemånga som har det kämpigt första tiden. Men känner du att du vill ha hjälp tidigare så behöver du bara säga till på BVC!

Inatt efter 3 timmar med konstant skrik från bebis så skrek jag att jag ångrar att jag skaffade barn. Fyhelvete vad jobbigt det är med skriken som inte går över när man själv är trött. Men man gör ju det man måste ändå. Sjunga. Gå omkring med. Bärsjal. Mata. Byta blöja. Mysa.

När dagen börjar om och jag ligger bredvid världens vackraste sovande varelse så förstår jag alltid precis varför vi satte honom till världen.

Fröken W,

Känner verkligen igen det där med matning. Frustationen och önskan att min sambo kan amma honom istället haha.... de första dygnen ammade jag konstant kändes det som (aj), men nu de senaste dagarna äter han ungefär var tredje timme under dagen, varannan kvällstid och var fjärde under natten/morgonen.

Ibland ligger han bara och attackerar bröstet, nyper, sparkar och blir förbannad. Antingen för att det kommer för mycket mjölk eller för att han inte får rätt tag omedelbart. Det tar längre tid för han att faktiskt börja äta än vad själva måltiden tar, och inför nästa amning blir jag då nervös och spänd vilket leder till en ond cirkel.

Tar mycket stöd från min hund faktiskt, en ettårig kille som älskar sin nya lillebror. När han märker att sonen är ledsen/arg kommer han alltid och sätter sig bredvid mig och bara sänder ut totalt lugn.

Jag vill bara inflika att det är okej att INTE känna att man är lycklig när man vaknar bredvid sin bebis. Det finns grader av trötthet (och depression), och för mig var det till stor hjälp att två av mina vänner var öppna med att de fått ta hjälp efter sina förlossningar.

Jag tycker att första månaderna är mer skit än bra faktiskt, men jag gör mitt bästa för att bita ihop och se till att vi alla tar oss igenom det så bra vi kan. Med första barnet var det absolut värre (kolik), men även nu är det tufft.

Med första barnet helammade jag, hon tog inte flaska och inte napp på 6 månader. Plus kolik (panikskrek 4-8h varje kväll/natt under en period). Fy fan säger jag... Den här gången gav jag flaska tidigt, både med ersättning och med utpumpad mjölk, jag vill känna att jag KAN komma iväg ett par timmar. Bara att veta att det går gör mig lugn. :)

Både jag och sambon är hemma hela dagarna så jag behöver inte vara ensam i frustration över amning, bajs och trötthet. Men mellan amningar och en redan mammig bebis kan min sambo inte göra mycket mer än att byta blöja, ta hand om hunden eller fixa käk åt mig. Vilket är jobbigt för honom också, han vill bara hålla sin son och mysa men då blir det oftast gnäll :/

Sonen tar inte flaska heller... har pumpat och försökt få honom äta men icket. Någon som funkar väldigt bra med att ta hand om honom är min mamma haha, hon och jag är väldigt lika och låter nästan likadant. Så där kan sonen ligga och filosofera även om han är hungrig, han tror maten är nära

Ja :/ dom första dagarna var han helnöjd med att vara hos sin pappa så länge han inte var hungrig. Jag vet inte om det har å göra med att jag nu ammar nästan hela tiden (känns de som), att det är min lukt och mina ljud han vill vara nära? Kanske hade varit annorlunda om han tagit flaska så sambon kunnat mata

Han blir 2 veckor imorgon, hur gammal är er dotter?