Hur tänker ni? Jag har hört fler och fler historier på nära håll om både män och kvinnor (eller killar och tjejer) som bedrar sin partner under en lång tid, antingen med samma person eller med helt olika personer från gång till gång. Hur tänker ni? Har ni brist på empati? Dålig självkänsla? Bekräftelsebehov?
Så kan det vara, eller så har du 1000 spänn och din man spelar upp dem på V75, du lider ju inte av det eftersom du inte vet om det, och då är väl det ok eller?
Det du säger är alltså att det är ok att lura någon som ska föreställas stå dig nära, bara personen inte får reda på det, för det man inte vet....? Var drar du då gränsen? Vad är enligt dig ok att göra mot sin partner bara personen inte får reda på det?
Men då tycker jag att du ska ställa dig frågan om du själv vill leva så. Vill du att han ska få bestämma hur du ska leva?
För just nu så verkar det som att du bara stannar kvar i förhållandet för att han vill att du gör det. Inte för att du själv vill.
Och så ska ju inte ett förhållande vara. Man ska inte behöva stanna kvar för att man känner sig tvungen.
Det låter som att han kanske mår dåligt och behöver ta tag i sina problem.
Om det inte hjälper att prata så kanske det inte är något du kan hjälpa honom med.
Jag har varit min man trogen i 25 år. Min grundinställning är att det är en förutsättning för ett lyckligt äktenskap. Om man inte kan lita på varandra till 100% så underminerar det all tillit. Nu är det tyvärr så att jag inte längre litar på min man eftersom jag vet att han ljuger för mig. Det är en förkrossande insikt då han är/var min bäste vän som jag delar allt med. Förutom att han ljuger så söker han ständigt andra kvinnors uppmärksamhet genom flirtig ögonkontakt. Det är enormt kränkande att t.ex inte kunna gå och handla utan att behöva se honom egoboosta sig själv. Jag vet att det inte är mig det är fel på. Jag är vältränad, ser bra ut och för ofta blickar från mycket yngre män. Men min mans beteende sänker mitt självförtroende fullständigt. Nu är jag så jävla trött på allt att jag funderar på att vara otrogen. Det går emot alla mina moraliska värderingar men jag vet inte hur jag ska orka ta mig ur helvetet. Han har dessutom potensproblem så vårt sexliv är uruselt.
Jag har varit min man trogen i 25 år. Min grundinställning är att det är en förutsättning för ett lyckligt äktenskap. Om man inte kan lita på varandra till 100% så underminerar det all tillit. Nu är det tyvärr så att jag inte längre litar på min man eftersom jag vet att han ljuger för mig. Det är en förkrossande insikt då han är/var min bäste vän som jag delar allt med. Förutom att han ljuger så söker han ständigt andra kvinnors uppmärksamhet genom flirtig ögonkontakt. Det är enormt kränkande att t.ex inte kunna gå och handla utan att behöva se honom egoboosta sig själv. Jag vet att det inte är mig det är fel på. Jag är vältränad, ser bra ut och för ofta blickar från mycket yngre män. Men min mans beteende sänker mitt självförtroende fullständigt. Nu är jag så jävla trött på allt att jag funderar på att vara otrogen. Det går emot alla mina moraliska värderingar men jag vet inte hur jag ska orka ta mig ur helvetet. Han har dessutom potensproblem så vårt sexliv är uruselt.
Det finns väl bättre sätt att "ta sig ur helvetet" än att agera lika dumt som han?
Det finns väl fler män i världen än honom? Varför sjunka till hans nivå, när du kan gå ifrån allt med självkänslan i behåll och träffa någon vettigare person?
Jag vet att det inte rätt "sätt" men jag vet inte hur jag ska hitta kraft att ta mig ur det. Jag vill inte sjunka till hans nivå men man måste också orka genomgå alternativet. I mitt fall så handlar det inte "bara" om vårt privatliv utan även vårt företag.