Någon som lyckats "tämja" en med narcissistiska drag?

Jag förstår. Men, var det så att han själv förstod vad han led av?

Ingen?

Det är ju just det jag inte vet. :-/ Alltså, om det är värt det. OM det är så att han har störningen så GÅR det ju inte i det långa loppet, men tänkte att det kanske går om det inte är så fullt ut.

Precis, det är frågan. Han är underbar och fasansfullt jobbig om vartannat. Mest underbar, men det jobbiga tär ordentligt mycket nu. På honom också, det ser jag ju.

Vi har två barn också. Och ett härligt boende. Rent praktiskt skulle det vara ett helvete att försöka sära på oss. Känslomässigt ännu värre.

Ja, abslout, det är ett vitt begrepp. Psykologen grundar det på våra många långa samtal om hur vårt liv är. Jag tror inte att han skulle få diagnosen narcissist, men han har helt klart tydliga drag ditåt.

Exempelvis har han extremt svårt för att se när han själv har gjort fel, svårt att be om ursäkt när det verkligen gäller. Han ser sina egna sidor i andra och tillrättavisar dem gärna, totalt omedveten (?) om att det är HAn som är så. T ex kan han klaga på hur slarviga alla andra är medan han själv slarvar massor. Påpekar man det blir han extremt sur och förnärmad och har ALLTID ursäkter till allt, smått som stort.

Han använder sig ofta av silent treatment, drar iväg och lämnar mig i sticket. Han vill ofta visa hur illa jag har behandlat honom genom att demonstrera i tysthet, vägra att svara normalt på mina tilltal tills han själv känner att jag har sonat för mitt brott.
Han har helt klart en beroendepersonlighet, både dolda beroenden och öppna. Berätta gärna mer om det om du har tid och ork, det lät intressant. Har aldrig tänk på de sakerna i ett sammanhang.

Vidare är han väldigt pompös, egocentrisk och besserwisser. Han tycker sig vara förmer än andra och tycker att han själv är smartare än alla. Han kan dra till med så jäkla elaka ord utan att visa ånger, samtidigt som han KAN be om ursäkt för skitsaker som liksom inte spelar roll. Komplex person, helt klart.

Tack alla här i tråden. Jag skulle vilja svara var och en av er, men gör så här istället. Ett kollektivt tack för all er input.

Självklart finns det olika grader av allt. Min man är ingen fullblodsnarcissist, men har helt klart narcissistiska drag. Vi har pratat och pratat och pratat MASSOR och han om en del av det själv. Men den där sista biten sitter långt inne liksom. Han har jättesvårt för kritik men tycker att det är alla andra som har det, inte han.

Jag har varit i ordentligt dysfunktionella och destruktiva förhållanden tidigare och har kommit underfund med mycket om mig själv, vad som har format mig och varför. Till en viss del såklart. Jag trodde inte att det här förhållandet skulle komma att bli "ett av de där andra" liksom. Och jag vet inte om det ens är så. Min  psykolog har helt klart förvillat mig lite.

Jag älskar min man och våra barn. Vi har en jättefin sammanhållning i familjen och har det mestadels både fint och "normalt". (Vad nu det är.)

Men: Jag har oerhört svårt för att tassa på tå för att inte "kränka" honom. Säger jag att jag blir ledsen för nåt han har sagt så är det obefogat och jag som missuppfattat. Blir han ledsen/arg på mig så är det alltid befogat tycker han.

Det allra svåraste är svårt att beskriva med ord för det blir så snurrigt och komplext men det handlar om att han alltid förekommer mig eller hur man ska säga. Han vänder alltid på alla resonemang som jag har så att de pekar MOT mig. Svårt att förklara, men det är oerhört frustrerande.

Häromdagen blev jag jätteledsen för hur han gick på mig (med ord) men han blev så irriterad över att jag blev ledsen. Han sa att om han skulle visa varje gång han blev ledsen för allt som jag gör mot honom så skulle han gå och gråta hela tiden. (?!)

När HAN blir ledsen däremot, då läxar han upp mig i att jag måste be om ursäkt. (Även om det inte är mitt fel, för "ser man att mottagaren blir ledsen så ber man om ursäkt.". Det gäller alltså bara åt ena hållet.)

Jag våndas helt klart. Våndas för att jag inte förstår riktigt. Våndas för att jag förstår, men inte vill förstå. Våndas för att jag älskar honom så mycket. Våndas för att jag hatar hans beteende när han sätter igång och blir "så där". Jag våndas över att inte kunna se klart. Jag vill vara med honom, men jag önskar att det går att få honom att se. Jag misstänker starkt att det inte kommer att gå. Och det våndas jag över också.

Vånda, vånda, vånda.

Ja, teoretiskt så kanske jag "måste" det, men det är just det jag inte vet. Jag låter säkerligen heldum, jag förstår det. Vi har det jättefint och han är verkligen min soul mate, förutom den här lilla/megastora detaljen. Jag väljer att självmant utsätta mig för det eftersom de positiva aspekterna väger upp. Kärleken lyfter mig också, det är ju det... Barnen älskar honom massor. Vår ena dotter, som är tonåring nu, har klarat sig igenom en jättetuff period p g a honom (Och mig också såklart.) Han lyfter oss OCKSÅ liksom. Han sänker inte bara. Det blir absurt när han känner sig trängd, absolut. Jag vet allt det. Men, på en dålig dag går det 50 bra. Typ. Äh, jag fattar hur jag låter och hur dumt det är. Jag älskar honom ju för den han är utöver det där jobbiga. Barnen har nog aldrig märkt att han är "psykiskt störd" mer än att han har sina sidor precis som vem som helst. Jag är heller ingen som är nedbruten inför barnen. De tycker att jag är världens starkaste liksom, så som barn så ofta tror ;)

Min största fundering är OM det han "har" ÄR en störning? I såna fall är det ju kört och kan med all säkerhet bli värre. Min fråga är om det är så att det bara är "drag av nåt" han har, så kanske det går att förändra? Alltså om han själv vill det. Men är det en omöjlig ekvation att han nånsin ens ska kunna se sina sidor för vad de är, så är det ju som sagt kört.

Åh, så fint att läsa dina rader. Är givetvis ledsen för att du också måste ha "det där dåliga", men det känns skönt med någon i samma sits. Livet är ju inte svartvitt liksom, det finns ju nyanser i allt. Och som du skriver, kärleken är stark.

Om du orkar får du gärna ge några exempel på hur din man kan bete sig. Är han själv helt omedveten?

Kram <3

Ja, precis så är det ju. Jag bara undrar OM han är narcissist ens.

Han är jättebra med barnen. Rättvis, kärleksfull, busig och omhuldande. Han har enorm empati för dem.

Ibland verkar han väldigt medveten om att han har brister som han måste jobba med. Men jag tycker det känns som att han inte inser det när det verkligen gäller. Han är "bra" på att be om ursäkt, men inte i de knasigaste fallen liksom.

¨Jag vet som sagt inte riktigt hur mendveten han är, det är ett av problemen. Vet inte om han vet att han är riktigt elak ibland och liksom vill "släta över det" med massa andra ursäkter än att han själv brister eller om han faktiskt inte vet hur elak han kan vara.

Om han vet om det är väl det egoistiskt/oempatiskt om nåt?

Det kanske är oetiskt av mig att vilja att min man ska ändra sig i beteenden som gör mig illa, jag vet inte. Det är precis som du han resonerar i de fallen. Han tycker alltid att det är upp till MIG huruviuda jag ska ta åt mig eller ej. Svårt att förklara. Förstår vad du vill åt, men vet inte om jag kan hålla med dig riktigt.