Inlägg från: Lalinandanenon |Visa alla inlägg
  • Lalinandanenon

    Ni som kommit vidare TILLSAMMANS efter att den ena haft en affär...

    Snabbt svar är att den som varit otrogen måste vara helt ärlig om vad den gjort och orka med alla de stadier som den bedragne måste gå genom.
    Den som bedragit måste vara beredd på att göra nästan allt i sin makt och förändra sitt beteende helt och hållet.
    Då kanske kanske den som blivit bedragen kan komma så långt att den förlåter människan. Själva otroheten/affären behöver man inte förlåta men man kanske kan lära sig att leva med den. Processen tar nog i många fall minst ett år innan den bedragne kommit så långt att den kan bestämma sig i vilken riktning det lutar åt. Dvs fortsätta eller lämna.

    Livet därefter kommer aldrig att bli som det var tidigare. Det är ju såklart på gott och ont men för den bedragne oftast ont då det liv som den hade ju visat sig vara en lögn och personen som den levt med visat sig vara en annan. Undantag finns ju såklart. Det finns dom som får det mycket bättre än tidigare också.

    Det finns många liknelser man kan göra för sig själv som beskriver en otrohetsaffär på ett bra sätt.

    Tänkt dig att du har ett fint årgångsvin som du lyckats komma över! Du är stolt över det vinet och visar det med glädje för dina bekanta. En dag ruttnar korken bort och ut rinner ett surt stinkande odrickbart vinäger.

    Du kan limma ihop en tallrik som går i 20 bitar så att den ser hel ut , men vågar du äta på den?

    osv osv.

    Bara ditt eget hjärta vet vad som är rätt för just dig.

  • Lalinandanenon
    Anonym (Ledsen) skrev 2016-04-26 08:57:36 följande:

    Hej!

    Jag har vart i den situationen... jag va otrogen.. :(
    Nått jag ångrar livet ur mig.
    idag är det 1 ½ årsen, och vi lever fortfarande tillsammans.
    Orkar inte skriva så mycket om de här, men vill du prata
    privat kan vi göra det!


    har ert liv blivit bättre nu eller sämre?
  • Lalinandanenon

    jag är den bedragna och du låter precis som min fru. Det börjar bli bättre mellan oss också och hon har också börjat våga stå upp lite för sig själv.
    Det tycker jag är bra och en förutsättning för att man ska komma vidare. Hon har alltid lagt sig platt tidigare pga skam oavsett vad vi bråkat om.

    Det är viktigt att kunna bråka om "normala" saker igen utan att detta ska ligga och förstöra.

  • Lalinandanenon
    mamaleona skrev 2016-04-27 07:51:58 följande:

    Vi kom aldrig vidare fast jag trodde det i början. Att allt ska gå att fixa, glömma, o allt skall bli såå plutte-snutte-braa o han skulle förbli rar go kärleksfull o ångra sig för evigt. HAHA. Efter ca ett år insåg jag att allt vi hade byggt upp förevigt var förstört fast vi trodde vi hade räddat det. Inget var desamma längre o hans beteende som var så bra i början jämnades ut till att bli det vanliga igen. Byggstenarna i vårt liv var borttrasade o vi skildes, trots 3 små barn under 5år. JObbigt visst men från dag ett visste jag det var rätt beslut. Är stolt idag att jag gick vidare o inte tvekade, jag har uppfostrat våra härliga ungar till dom unga vuxna dom är idag o jag blev oerhört stark av händelsen. Alla är värd bättre än att leva i skuggan av en otrohet, för den förtär o gräver sig in under huden, väldigt få klarar av att gå vidare o må bra.


    Jag tror du har rätt men hoppas du har fel. Självklart blir det aldrig som tidigare och det gäller att man kan enas och försöka komma vidare sveket.
    Det är fan inte lätt. Personligen känner jag det som om jag sviker mina egna ideal. Ideal som jag förövrigt trodde var våra! Det är jobbig att dagligen gå och tänka på det, det gräver in sig i huden precis som du säger.

    Får jag fråga hur lång tid det tog för dig sedan du lämnat innan du kände att du mådde bra igen som människa? Hur lång tid tog det innan du började dejta osv igen?


  • Lalinandanenon
    Anonym (Bedragen) skrev 2016-04-27 22:19:11 följande:

    2år har gått sen jag upptäckte det. Poletten ramlade ner efter att beteendet på sambon blev extremt konstigt. Den tredje personen var vän till båda.

    Vad kan jag säga... Det var extremt tungt dom första veckorna. Om jag inte sett den ånger jag såg under den perioden hade jag kanske gett upp. Nu har vi det bra, men jag har fortfarande perioder där jag känner mig förnedrad och sviken. Jobbar med att acceptera, men det går sådär.

    Jag litade på min partner som jag litar på mig själv. Det finns inte kvar. Jag saknar mitt gamla "jag" och det "rosa" skimmer jag såg min partner i. Och som flera skriver så tycker jag inte om att titta bakåt heller. Allt under och innan otroheten känns bara falskt.

    I bland vill man göra en omstart av livet och börja om på nytt.

    Tips, var alltid ärlig, säg direkt när något inte känns bra, överraska, säg vad du längtar efter isf vad du saknar.


    Exakt min sits. Fast för mig har det gått snart 1 år innan jag fick veta. Själva förhållandet mellan dem hände för flera år sedan och de "skyddade" mig genom att inte tala om det.

    Jag är rädd för att jag kommer att tänka exakt som du gör om ett år. När detta kom fram så slog jag mig på bröstet och tänkte att "om ett år är det över".
    Det är det absolut inte. Jag mår dåligt av det varje dag fortfarande.

    Har du gett tillbaka? dvs har du varit "otrogen" tillbaka?

    om ja, hur tog din sambo det
    om nej, varför inte?

    Jag undrar för jag har sagt till min fru att jag tänker göra samma sak mot henne så fort jag känner mig starkare. Undrar om fler tänker likadant eller om det bara är jag som känner så.
  • Lalinandanenon
    Anonym (Moa) skrev 2016-04-28 08:21:09 följande:

    Jag var väldigt nära att vara otrogen en period, mera tur och slump att det inte blev så. Jag håller inte med #1 om att det är den som bedragit som ska ändra hela sitt beteende. Inte bara. I vårt fall var det att min partner tappat lusten och vägrade prata om det. Undvek att lägga sej samtidigt , bytte rum när jag ville prata om det, ignorerade mina tårar. Jag upplevde det som total ignorans och att han inte brydde sej. När han ändrade sitt beteende och visade tecken på att han förstod att det fanns problem, testade saker för att få det bättre, började prata,då försvann min vilja att vara otrogen, då var det "vi " igen. Det löste sej när vi båda kunde respektera den andres känsla. Jag tror att om den bedragna inte alls kan se sin lilla (el stora) del och försöka förstå den otrognes förklaring, så är det kört. Det behöver inte vara sexbrist , kan vara brist på bekräftelse, egen tid eller vad som helst. I vissa fall bara en kris hos den otrogne men det är inget att skämta bort eller fördöma rakt av, det kunde ha varit ombytta roller. Naturligtvis har den otrogne mycket att bevisa men båda måste förstå varandra.


    I dessa fall är en otrohet nästan försvarsbart. Det är väl klart att man söker sig till andra för närhet om man blir ignornerad hemma.
    I ett förhållande där det är "bra" är en otrohet mycket värre. Även om den som är otrogen inte tycker att det är så bra så har han/hon ( vägrar säga hen!) iallafall en skyldighet enligt mig att tala om det innan det går så långt.
    I ditt fall har du ju tagit upp att du mått dåligt innan!
  • Lalinandanenon
    Anonym (trecitroner) skrev 2016-04-29 10:26:47 följande:

    Hade inga planer på att vara otrogen tillbaka. Men när jag efter en tid sprang ihop med en man som jag direkt kände en stark attraktion för, fanns inga hinder, de hade min man redan sparkat undan genom sin handling. Jag upplevede det i situationen som jag hade ?rätt? till detta. Det hade jag aldrig gjort om min man inte redan hade ?bäddat? för det.


    jag förstår.
    Hur tog din man det då? Jag undrar för att min fru säger att det är OK om jag gör samma sak bara jag förlåter henne.
    Att säga det är väl en sak men när det väl händer och hur man reagerar då är en annan. Inte för att jag bryr mig i egentlig mening hur hon tar det men det skulle vara intressant att få höra om andra varit med om det.
Svar på tråden Ni som kommit vidare TILLSAMMANS efter att den ena haft en affär...