Barn med HSP (High sensitive personality)

Det där har inget alls med HSP att göra. HSP är en personlighetstyp och man får inte så pass negativa konsekvenser av det.

Har din son blivit utredd ordentligt? Jag tänker att det måste finnas en grunddiagnos i botten, tex NPF eller bipolär. Anledningen till att jag frågar är att BUP ofta är värdelösa på sådant.

Jag har alltid nästan utgått från att han hade ADHD eftersom pappan diagnostiserades med det i vuxen ålder.
Därför har jag ständigt efterfrågat just UTREDNING sedan 2 års ålder.
De tog inte tag i något förrän har var 9 alltså. De utesluter all NPF problematik o hänvisar till att han har en känslomässig problematik. Som vi ska lära oss hantera.
Jag tror ändå att det kan finnas något i NPF-sfären men avfärdas ju bara.
Hans pappas systers ene son har diagnostiseras ADHD men har troligen något autistiskt också. Så det finns ju liksom i släkten. Känns lite som att man inte får komma och tro något innan BUP tror det.

Sedan har ju jag själv helt klart en överkänslighet, men har diagnostiserats med GAD. Tyckte själv att det var klockren tnär jag läste om HSP, som ju trots allt inte är en diagnos, utan som du säger en personlighetstyp.  

Jag är HSP typ och minst ett av mina barn med. Känner inte igen mig helt i det du beskriver och ja jag tänker npf direkt...

Får han psykoterapi?! Låter som att det kan behövas.

Min mamma har alltid beskrivit mig som om jag levt med nerverna utanpå, alltid varit otroligt känslig och känner av andras sinnesstämningar -behöver inte fråga hur folk mår, jag Känner det.
Jag har svårt att stänga av för känslointryck, och sedan är jag långsint, så om någon sagt något dumt eller behandlat mig dåligt så kan jag gå o tänka på det läääänge efter..

Jag är känslig för ljud, starka färger, superkänsligt lukt och smaksinne, och är enormt känslig för beröring- det gör superont när någon petar på mig!

Jag behöver egentid varje dag för att få gå in i mig själv och hämta ny energi (varit så sedan jag var Liten).

Jomen precis detta stämmer in både på mig o sonen!
Precis!
Det kan vara jättejobbigt bara med ett program på tv där det gapas, som Gladiatorerna t ex. Jag kan till o med ha svårt för tidningar där man inte "vet" vad som väntar på nästa uppslag...
Jag är öppen precis som du, lite åt det mediala hållet. Har en superintution.
Är extra jobbigt sedan sonens pappa dog. 
Långsintheten går inte av för hackor! Never forget, never forgive är lite min melodi.
Det blir som en låsning gentemot den personen. 
Som yngre skadade jag mig själv mycket men är annars jättekänslig för smärta orsakad av nån eller nåt annan/t.

Han fick lekterapi vilken han enligt terapeuten tillgodogjort sig mycket bra. Men nu är han ju äldre så han kanske skulle kunna få mer klassisk terapi.
Fick kallelse till läkaren i nästa vecka så jag känner att jag ska ladda upp inför det.
Sonen har som känslor för "saker". Han kan bryta ihop för att en sak är sönder. I hans värld har den ont och han får superångest för att han inte kan hjälpa "saken".
Psykologiskt kan jag, efter mycket egna konstigheter, bara tolka detta som att det egentligen är han som har "ont". Att det blir som en projektiv identifikation. Är lättare att relatera till någon annans ledsenhet än sin egna.
Detta tyder ju även på en välutvecklad empati, vilket ju i sin tur inte alls finns i autismspektrat- det är ju knepigt.

Jag tycker det låter som att din sons problematik skulle kunna vara åt det autistiska hållet, med mycket pålagringar av ångest och depression utifrån att han ständigt måste förhålla sig till för många sinnesintryck. Precis som någon skrev har jag svårt att tänka mig att en sådan grad av funktionsnedsättning förklaras av HSP. Inte alls ovanligt att barn med autismdiagnos får ångest om saker är trasiga eller behöver slängas. Autistiska barn saknar sällan empatisk förmåga och kan bry sig (för) mycket om andra men har svårt med mentalisering, att sätta sig in i hur någon annan tänker. Att förstå att mamma slänger en trasig sak eftersom det annars blir för många saker hemma, inte för att hon är elak. Att mamma har en egen agenda som inte har något med mig och mitt känsloläge att göra.

Vilken typ av test har sonen gjort på Bup? Vad användes för att utesluta autistisk problematik?

Har inte fått några svar på om man egentligen gjort några direkta test. Det man började med var att jag o dåvarande förskoleklasspersonal fick tusen frågor i ett formulär och utifrån bara det konstaterade de att vi ringat in endast känslomässiga områden. Sedan har han som de säger "bedömts" i terapin.

Dock har det gnagt i mig sedan "jämt" att det ÄR något.
När han var yngre än 2 år hade han flera autistiska saker för sig. Gillade saker som snurrade. Fläktar, propellrar , hjul etc. Blev helt rasande när han var 1.5 år när vi var utomlands på en resturang som hade ett stort rullande vattenhjul. Då vi skulle äta där var det givetvis avstängt och han blev svimfärdig av ilska.
Räddningen den semestern var ett fläktaggregat på balkongen på hotellet...

Tack snälla ni för det ni skriver , jag är så fed up med hans sätt att jag liksom vant mig. Jag tänker inte ge mig hos läkaren nästa vecka.
Vet förresten att BUP sagt o menat att om sonen hade haft en NP diagnos så hade han inte varit bättre i perioder. Ett resonemang som jag fogat mig i trots att när jag tänker efter egentligen inte köper. Alla har väl upp o nedgångar.

I skolan klarar han sig tack vare att de alltid anpassat efter dagsform. Man är såklart tacksam men jag känner ändå att livet i stort inte fungerar så. Snart kommer högstadiet och jag kan bara tänka mig hur rörigt det kommer att bli för honom. Man kan inte begära att lärarna ska tassa på tå som de lite grann gör nu, när de har så många elever. 
I perioder gör han ingenting i skolan för att han stör sig på något. Kan vara i klassrummet, i ämnet eller  för att han bara inte vill.
När man ställer honom till svars blir han trängd och säger att han är dum i huvudet.

Hans pappa skulle ha utretts vidare för bl a Asperger men tyvärr hann han inte det.
Han om någon förstod sig på sonen rakt av.
Det är sån otrolig förlust att vi inte har honom kvar.

Återigen, jag är så tacksam att nån bemöter mig i detta och inte bara tycker att "din unge är galen"

HSP är inte någon riktig diagnos, inom psykiatrin ingår den där problematiken i NPF, dvs ADHD eller autismspektrumtillstånd.

Varför jag undrade om testerna är för att jag själv jobbar som psykolog på Bup och har gjort många utredningar. Min erfarenhet är att ett vardagsliv som inte fungerar, där omgivningen behöver anpassa sig massor (både skolan och hemma) sällan beror enbart på "känslomässiga" faktorer. Kräv ordentlig utredning, dvs psykologiska tester, ordentlig anamnes och läkarbedömning. En utredning ska mynna ut i ett skriftligt utlåtande och ställningstagande till diagnos.

Du ska också veta att det fortfarande finns personal på bup som inte tror på diagnoser, som hellre kör barnterapi 2 ggr/ veckan i 2 år än utreder. Med det inte sagt att terapi inte är bra, men när en situation inte reder upp sig trots terapi, insatser hemma osv- då är det oftast något bakom.

Tack för detta. Jag tar det med mig. 
Jag vet att det finns en sk gedigen journal förd på honom men den vill jag inte ens läsa när det bara är anteckningar/analyser efter terapin.
Jag tycker jättebra om den unga psykologen som han gått till men tänker att stunderna där har varit under mycket ordnade former som han dessutom gillat mycket. Då blir det ju inte så mycket problem. Framstegen han gjort där är ju mer på en nivå att : x blir bättre o bättre på att uttrycka vad han känner/tänker.
Det är ju rimligt bara utifrån att de lär känna varandra, kan jag tycka.

Situationen , om vi benämner den så, har ju funnits i alla år i princip. Att jag kontaktade BUP när han var 2 år innebar ju knappast att han satte igång på tvåårsdagen, utan att jag var slutkörd redan då.

Jag har dock gott hopp om läkaren han har nu. Jag har själv haft honom (!) och han är mycket inkännande o tar sig tid att lyssna.
Ska verkligen ta upp detta på allvar igen. I eftermiddag har jag mailat hans lärare mycket raka frågor och får se vad hon svarar. 
Jag vill ju bara att han ska få hjälp och så goda förutsättningar som möjligt.
Hans pappas liv var en katastrof och slutade väldigt illa.
Men DET är också en sån sak som BUP inte vill höra talas om. Jag får inte applicera pappans problematik på pojken och dra slutsatser själv. Han är en egen individ etc. 
Jag känner att det är knappt man kan få en läkartid extra för akutbedömning när han har sina svåra dagar med mycket självmordshot eller hot mot mig....

Men har man rätt att kräva så ska jag göra det

Jag skulle mer än bara snegla mot barnpsykoser om jag var du.

Ok, har jag en vanföreställning om jag känner att det där var en sån där typisk total oförstående o småtaskig kommentar?
Annars är du varmt välkommen att utveckla.

Nej, du är nog bara försvarsberedd. Det är ingen taskig kommentar. Jag har jobbat många många år inom psykosvården och det du beskriver är en ganska typisk bild av hur det var i den åldern som din son är. Tankar han inte vill ha, aggressioner, överempatisk sida vad gäller en del saker och, "Han hör minsta lilla betoning, analyserar allt, tycks ha ett ständigt tankeflöde och upplever sig själv som olik alla andra" plus en del annat är vad jag grundat mitt uttalande på.

Jag hoppas att du håller vad du tycker är en medial förmåga hos dig för dig själv?

Hade kanske framstått som lite trevligare och mer ödmjukt om du utvecklat det från början. Lade ihop både kommentaren och ditt "alias" och tolkade det som taskigt.

Nej verkligen inte. Jag vill absolut inte att han utökar sina snedvridna tolkningar av verkligheten utifrån att han "vet" att man kan ha kontakt från andra sidan etc.
Det vore att kasta bränsle på elden. Och att förvärra förtvivlan runt hans pappa.

Jag har inte mycket erfarenhet av psykossjukdom från Bup, men det finns ju en samsjuklighet mellan autismspektrum och psykos. Så det är nog klokt att be BUP om en bred bedömning. Låter kanske skrämmande med psykos för det är så stigmatiserat, men det är ju faktiskt behandlingsbart. Vill du få bästa möjliga bedömning- håll alla dörrar öppna. Får jag fråga om du bor i Stockholm?

Nej, vi bor i Småland...

Jag brukar använda den signaturen för att det är första bokstaven i för- respektive efternamn. Men det är klart att ibland passar det bättre och ibland sämre. 

Hur som helst så är det inte ovanligt att se förloppet som du beskriver hos din son (ofta också med någon trauma så som föräldradöd eller annat nästan likvärdigt) för att därefter i något senare delar av tonåren i stället se en bild av tillbakadragenhet och ökad misstänksamhet. 

Tycker det verkar vettigt att ta med dessa funderingar till läkaren. Oavsett så tycks det viktigt med en ny bedömning/ utredning som samlar information från skolan, dig & sonen. GAD räcker ju inte för att förklara dessa svårigheter. Jag hoppas verkligen du får gehör för din oro, lycka till!

Tar med all er input. Tänker maila läkaren innan besöket så han är beredd.
Som tur är har jag en fin sambo som stöttar mig o har en stor roll i pojkens liv.

Symtomen har alltid funnits även innan pappans bortgång. Men klart är jag orolig för följderna av även den komponenten. Pojken var alltid orolig för sin pappas väl och förstod o var ledsen över att pappa inte hade det så lätt. Därför kan jag uppleva att han också är lättad, hur hemskt det än kan låta i detta sammanhang.  Han tänker att pappa har det bra nu och att oron är över även om saknaden är enorm.

Tack snälla ni för att ni tog er tid. 

Hej på er igen!

Har tänkt så mycket sen jag skrev sist här! Och tagit era tankar med mig.
Hade en tid på bup som jag skrev men tyvärr ställdes den in då läkaren var sjuk, vilket idag känns som "ödet"!
Jag begärde då två tider - en för mig o sambon samt en där sonen var med (som ju var tanken, vanlig läkarkoll)
I fredags var vi då där och jag var taggad till tänderna.

När vi går ut därifrån kände jag mig nästan lyrisk. Fick nästan ställa mig frågan "vad hände?"

Och det som hände var att läkaren efter en stund in på min begäran av utredning, frågade : "Jag skulle gärna vilja veta hur du upplevt kontakten/responsen med x o x (psykologerna) och deras inställning till din oro etc?"
Jag svarade som det är: jag känner mig negligerad.
Det visar sig då att han och pojkens ssk haft en hätsk diskussion med x o x, då de båda nyligen tyckt att läkaren borde sätta ut medicinen. Vart detta kommer ifrån har jag ingen aning om, då de inte träffat sonen på flera månader! Kanske nån uppföljning...(Ödets inblandning var den att deras möte var EFTER den tid vi hade inbokad)
De hävdade då att pojken inte har något medicinskt problem utan att det är omgivningen som ska lära sig hantera hans högkänslighet. Och så är ju JAG en mamma med väldigt stort inkännande!!!

K - Jag fick definitivt bekräftat lite av det du berättar, om vissas inställning på BUP. Diagnosers varande eller ickevarande!

Jag blev paff, arg och glad över vad läkaren sa. Paff över hela grejen, glad att han uppenbarligen var av inställning o tyckte att de var ute o cyklade, och arg för den förlorade tiden och för att jag blivit negligerad.

Läkaren hade efter deras möte engagerat sig extra (då han faktiskt blev påhoppad o ifrågasatt i sin profession) och kikade igenom journalen. Han har inte studerat den noga innan men kunde efter bara skummande dra slutsatsen att jag har kämpat länge med detta och att den oro o de frågeställningar jag har faktiskt aldrig har besvarats. Den kontakt jag hade då pojken var 5 år (pågick i ett år) hade han tagit för givet innefattade möten med pojken också. Nej, han var med EN gång och var lugn o fin då det fanns en intressant leksak i rummet.
Läkaren lovade gå igenom journalen till idag när vi då hade möte nummer två.

Idag pratade han först med pojken, sen med oss.
Mötet utmynnade i att han sa att det han läst från tidigt i journalen indikerade tydligt på fog för utredning för länge sedan.
Att inget hänt beror krasst på att sonen aldrig träffat en läkare förrän på akuten för ett år sen, utan bara massa socionomer, psykologer o terapeuter som samtliga varit av flumtyp. Läkaren vi träffade på akuten insåg ju direkt att detta var "sjukligt".

Det som händer nu är att han begär en skolutredning från skolan som sen ska kompletteras med BUPs egna. Efter flera år!!!
Nåt upphörande av medicinen är det inte tal om - tack o lov!!!
Så som diskussionen går så vill han undersöka NP-spektrat och utesluts det så pratade vi även om bipolaritet som jag faktiskt nästan är mer inne på...
Det skulle ju förklara sonens sätt att gå i vågor så extremt.
Han fastnar ju  i sina intressen o projekt o ska dra allt till sin spets. Alla ska vilja lyssna och blir det inte som han tänkt eller man inte fattar/intresserar sig blir han fruktansvärt kränkt o aggressiv.

Ville bara skriva av mig o uppdatera lite till er snälla som skrev till mig!
Åh vad jag önskar att nåt händer nu.

Jag har läst flera men inte alla inlägg i tråden, och var glad att se ditt senaste inlägg där du berättar att ni fått respons, äntligen! 

Jag tycker utan tvekan utredning med misstanke autismspektrumtillstånd har funnits fog för i många år, att döma av det du berättar! Häpnadsväckande att BUP fått förhala detta med oklar behandling utan utredning eller diagnos (låt mig gissa att de inte är KBT-psykologer?) under så lång tid. Anmälningsbart, nästan. 

Autism är ingalunda synonymt med brist på empati, det är en gammal fördom. Tvärtom kan inkänningsförmågan vara extra stark, så stark att man upplever att man måste skydda sig mot den alternativt ta ansvar för att lösa problem åt andra, tycka vansinnigt synd om, må extremt dåligt av att se andra lida osv. Inte ovanligt. 

En person med diagnos inom autismspektrum kan alltså utan vidare utveckla de svårigheter av mer affektiv art som du beskriver att din son tampas med. Detta beror i de flesta fall på bristfälligt stöd, och inte på att han i grunden har en oförmåga att hantera känslor rakt av. Jag skulle satsa på att börja strukturera hans vardag och göra den mer "fyrkantig" direkt, inte invänta basutredning eller BUPs insatser. Att göra en "fyrkant" avgränsad i tid och faktiskt även rum (man har en viss plats och/eller tid avsatt för en viss aktivitet, för att minska dess utbredning över hela dagen och tillvaron) för tex oro och uttryck för denna, katastroftankar, fördjupningar i känslan osv. Och stöd i vardagen att vara aktiv med sådant som gör det svårare att fastna i jobbiga tankar och känslor. Gärna fysisk aktivitet, mening, sammanhang, rutiner, fasta vanor och tider. Sköta sömn, mat, motion ytterst noga, samt förstås den medicin som han står på. Kanske även någon vb-medicin vid stark ångest, men främst stöd till honom att börja hantera svåra tankar och känslor. ACT och mindfulness i kombination med struktur och rutiner kan göra mycket stor skillnad för en person med din sons svårigheter. 

Stort lycka till!