Anonym (Mamman) skrev 2016-04-29 16:23:06 följande:
Har inte fått några svar på om man egentligen gjort några direkta test. Det man började med var att jag o dåvarande förskoleklasspersonal fick tusen frågor i ett formulär och utifrån bara det konstaterade de att vi ringat in endast känslomässiga områden. Sedan har han som de säger "bedömts" i terapin.
Dock har det gnagt i mig sedan "jämt" att det ÄR något.
När han var yngre än 2 år hade han flera autistiska saker för sig. Gillade saker som snurrade. Fläktar, propellrar , hjul etc. Blev helt rasande när han var 1.5 år när vi var utomlands på en resturang som hade ett stort rullande vattenhjul. Då vi skulle äta där var det givetvis avstängt och han blev svimfärdig av ilska.
Räddningen den semestern var ett fläktaggregat på balkongen på hotellet...
Tack snälla ni för det ni skriver , jag är så fed up med hans sätt att jag liksom vant mig. Jag tänker inte ge mig hos läkaren nästa vecka.
Vet förresten att BUP sagt o menat att om sonen hade haft en NP diagnos så hade han inte varit bättre i perioder. Ett resonemang som jag fogat mig i trots att när jag tänker efter egentligen inte köper. Alla har väl upp o nedgångar.
I skolan klarar han sig tack vare att de alltid anpassat efter dagsform. Man är såklart tacksam men jag känner ändå att livet i stort inte fungerar så. Snart kommer högstadiet och jag kan bara tänka mig hur rörigt det kommer att bli för honom. Man kan inte begära att lärarna ska tassa på tå som de lite grann gör nu, när de har så många elever.
I perioder gör han ingenting i skolan för att han stör sig på något. Kan vara i klassrummet, i ämnet eller för att han bara inte vill.
När man ställer honom till svars blir han trängd och säger att han är dum i huvudet.
Hans pappa skulle ha utretts vidare för bl a Asperger men tyvärr hann han inte det.
Han om någon förstod sig på sonen rakt av.
Det är sån otrolig förlust att vi inte har honom kvar.
Återigen, jag är så tacksam att nån bemöter mig i detta och inte bara tycker att "din unge är galen"
Varför jag undrade om testerna är för att jag själv jobbar som psykolog på Bup och har gjort många utredningar. Min erfarenhet är att ett vardagsliv som inte fungerar, där omgivningen behöver anpassa sig massor (både skolan och hemma) sällan beror enbart på "känslomässiga" faktorer. Kräv ordentlig utredning, dvs psykologiska tester, ordentlig anamnes och läkarbedömning. En utredning ska mynna ut i ett skriftligt utlåtande och ställningstagande till diagnos.
Du ska också veta att det fortfarande finns personal på bup som inte tror på diagnoser, som hellre kör barnterapi 2 ggr/ veckan i 2 år än utreder. Med det inte sagt att terapi inte är bra, men när en situation inte reder upp sig trots terapi, insatser hemma osv- då är det oftast något bakom.
