Blev ihop med hans bror

TS, livet innehåller ibland riktigt jobbiga dilemman. Det här var förstås ett sådant för er. Folk här i tråden reagerar som om du/ni gjort något helt förfärligt grymt, och jag tycker det är lite överdrivet hårt och dömande mot er. Någon drog en jämförelse med våldtäkt eller misshandel, någon annan sa att det är "det ultimata sveket" - och jag säger bara: nej, det är inte i närheten. Ni blev kära, ni valde att agera ganska ogenomtänkt på det, din förre man blev sårad på kuppen. Det är sådant som händer. Det är ingen dödssynd och det är ingenting man inte kan ta sig vidare ifrån, när man själv är redo. Han är inte ert ansvar (även om ni självklart ska vara respektfulla inför hur han känner om saken), det har gått 3 år för det första och för det andra så är ni två nog inte de bästa personerna att hjälpa honom må bättre eftersom ni bara påminner honom om det jobbiga han behöver läka från.

Jag tycker förstås också att det hade varit bättre om du avslutat förhållandet med din man innan du inledde något med brodern, men nu blev det inte så och det Är Inte Hela Världen även om det självklart sårade din dåvarande man. Mitt råd är att sluta ta ansvar för hur din ex-man mår nu - det är ingenting du kan ordna upp ändå (kanske gör du det bara värre för honom om du försöker). Lev ditt liv. Be om ursäkt för hur du hanterade situationen, om du inte redan gjort det (men jag antar att ni har pratat om det någon gång?), och gå sedan vidare med ett rent samvete. Du följde ditt hjärta, det är det enda du gjorde. Du måste sluta straffa dig själv. Han har faktiskt ansvaret för sitt eget liv, och det är inte som att du är insiktslös och oförstående för hur han har det. Jag antar att du inte pratar illa om honom eller på något sätt förvärrar skadan genom att vara dryg, otrevlig, hänsynslös eller liknande. Det är allt du kan göra nu, vara så respektfull du kan i efterhand och samtidigt låta honom gå vidare med sitt liv på sitt sätt. Du kan faktiskt inte kontrollera hur han hanterar det här. Han är en vuxen människa och det är hans val. Han kan få hjälp av andra han har omkring sig som bryr sig om honom, och det är upp till honom när/om han tar emot den hjälpen. Du är inte skyldig honom att må dåligt över det här längre. Och om du är lycklig med din nuvarande man så spelar det ingen roll att de är bröder - din första man har ingen äganderätt på dig! Blir lite äcklad av hur folk skrivit här i tråden, som om du vore hans stämplade egendom som ingen annan han känner får bli kär i och ha ett förhållande med. Klart att det är extra jobbigt när det råkade bli ett syskon, men det är ändå inget undantag. Du förtjänar att vara lycklig med den personen som du mår bäst med. Punkt.