min man har blivit en idiot under IVF-behandling

Ända sedan vi började med vår utredning om barnlöshet har min man blivit ganska dum i huvudet tycker jag. Hade så gärna velat höra hur ni hade tänkt i min situation, har jag rätt att vara ledsen eller är jag överkänslig iom alla mediciner?

Vår utredning blev klar i dec och den visade på manlig faktor; för få spermier. Varför är det ingen som vet, de utreder det inte så grundligt verkar det som utan det är IVF som gäller. Min man har inte försökt ändra sin livsstil för att få fler spermier utan han har mer resonerat att det är kört. Detta har gjort mig väldigt ledsen eftersom det är jag som måste gå igenom alla steg i IVF-behandlingen. Eftersom jag är 31 och jag gärna vill ha ett barn nu så jag tänkte att vi får väl göra IVF då. 

Sen började vi med sprutorna och min man har inte visat någon extra ömhet. Jag tycker att vi gör detta pga honom, det är ju honom det beror på och som vägrar ändra sin livsstil, men efter några dagar med sprutor sa han att vi gör detta för min skull - det är ju jag som vill ha barn. Blev helt paff, tänkte att han bara var arg just då, vi har ju varit överens om barn och IVF och försökt i två år.

I fredags gjorde vi äggplock och det gick bra, fick 10 ägg. Jag delade rum på kliniken med en tjej vars kille kom med en present/blommor, det var så fint. När vi kom hem sa jag till min man att jag hade uppskattat detsamma, och han kontrade med att jag ska vara glad att han var med mig på sjukhuset! Detta resulterade i ett jättebråk, där han välte bordet  jag satt vid, kastade saker och att stack, han lämnade mig ensam hemma hela natten. Jag hade precis gjort äggplock och hade ont och ville att han skulle ta hand om mig, men istället satt jag själv hela kvällen och grät.

Jag har ringt kliniken och bett dem frysa våra embryon, så ingen återföring idag som det var tänkt. Jag är så himla ledsen, känns som mina drömmar om ett barn gått i kras. Min man har inte sagt något, inget förlåt.