Råd till en bonusmamma?

Du får nog ändra ditt tankesätt kring mamman. Dina ordval som "hennes barn är här ofta" borde bytas till " deras barn bor här också".

Du skriver också att hon går runt och tror sig ha ovillkorlig rätt att vara en del av din mans liv. Så är det faktiskt. När dom skaffade barn ihop så blev dom en familj. Dom tog beslutet att höra ihop på ett eller annat sätt i 18-20 år. Även om dom inte har ett förhållande längre så HAR hon en del i din mans liv, som hans barns mamma och som hans ex. Det måste du bara acceptera. Barnet och mannen och hans släkt har också rätt att prata om henne. Hon är en del av mannens släkt nu i och med barnet. Hon kommer alltid vara hans föräldrars barnbarns mamma osv. Även om ni får egna barn så kommer hennes roll i familjen finnas kvar.

Jag tror att du måste sluta se henne som en konkurrent eller som någon som snart kan försvinna. Om du ska leva med din man så måste du börja se henne som någon som alltid kommer finnas där i bakgrunden. Vid deras barns student så kommer dom posera glatt på bilder ihop med barnet, planera maten osv. Vid barnets bröllop så kommer dom sitta vid honnörsbordet när du sitter med de övriga gästerna osv. När barnet får egna barn så kommer dom träffas på kalas och dop och tillsammans minnas sitt egna barns barndom.

Om du accepterar hennes plats så kommer barnet troligtvis att bjuda in dig i denna familjekänsla när hen är äldre. Är du den svartsjuka bonusmamman så finns risken att barnet inte vill ha dig på hens student, kalas, bröllop osv och då kommer mamman och pappan att vara där tillsammans och du kommer vara utanför.

Jag förstår att det är svårt! Styvfamilj är min mardröm. Jag vill aldrig hamna där och hade inte klarat av det. Därför valde jag en man utan barn och väntade lääääänge tills vi var gifta och hade många väldigt bra år i ryggen innan vi fick barn. Idag lever jag i en kärnfamilj och när jag jämför med mina vänner som lever i styvfamiljer så verkar mitt liv så mycket enklare.

Så det är också ett råd. Att vänta med gemensamma barn. Om ni skaffar gemensamma barn nu, när du känner som du gör, så är ju risken för separation stor. Många bonusmammor tror att deras ställning i familjen ska förändras när dom får gemensamma barn och blir väldigt besvikna när det inte händer. Dom förstår inte att pappan fortfarande måste prioritera sitt egna barn först ibland och att hans ansvar och känslor för det första barnet inte kommer minska. Ibland så gör pappans dåliga samvete till och med att det första barnet kommer först alltid. " Men hen bor ju bara här varannan vecka, du förstår väl att hen måste få tid med mig då?"

Du vill inte stressa med gemensamt barn och sedan sitta i samma sits. Med en ny bonusmamma till ditt egna barn, pusslande hela tiden, svartsjuka hos nya partners osv...

Du  kan ju inte ändra på det som varit, det är fakta som består. Innan du förstör er familj råder jag dig att ta professionell hjälp, för din man o styvson kan inte göra nåt här eller förändra sig el nåt. Det är DU som skall ändras, inställning o hela tankesättet. Låter du detta fortgå så kommer ni att separera o du är förloraren, för ingen normalvettig karl väljer en kvinna framför sitt barn. En nyfamilj är ingen enkell konstallation, man ska ha tålamod för fem, vara redo att justera planer (även med kort varsel), ta i beaktande människor man inte bryr sig i, fundera o även bli besviken (ofta). Som tur (om man kan se det så) har ni bara ett barn att arbeta med. Lycka till. Hälsn en som levt nyfamiljsliv 17 år med 3mina, 2 dina o 1 vårt barn.

Du kanske skulle gå och pratat med någon om det? Din svartsjuka kommer inte göra relationen gott i längden.

Vissa människor är inte skapta för att leva i bonusfamiljer och det är okej men då kanske man behöver lite proffshjälp och få lite hjälpmedel :)

Jag känner igen mig väldigt väl.

Mamman har inte en ovillkorlig rätt att finnas i era liv. Inte på något vis alls, faktiskt. Hon får finnas i ert liv så mycket som ni vill ha henne där i princip.

MEN, viss kontakt måste de ju ha kring barnet, så är det ju. Men den kontakten behöver inte vara något annat än telefonsamtal/sms/mail om något särskilt händer eller om barnet tar medicin, ska på kalas eller liknande som påverkar ert umgänge. Man måste inte ens ses vid överlämningar om det inte fungerar, man kan hämta/lämna på förskolan.

Önskvärt är ju att ni alla tre kan känna er delaktiga på något vis, att ni kan ses och prata bort ett par min vid överlämningarna, men går inte det, ja då är det inget måste.

En viktig sak i det hela är hur din man hanterar detta. Det måste ni prata om. Hur vill NI ha det? Hur känns bäst för ER? Vill du vara engagerad som om du vore en förälder eller vill du  hellre bara hjälpa till när du känner att det är ok? Vill du bli involverad i vad de talar om, är du ok med att pappan ändrar planer med mamman utan att fråga dig osv.

Tänk också på att det tar ca 2 år innan alla i familjen hittat sin roll och känner sig bekväma med varandra.