Bipolär i familjen

Min mamma är också bipolär. Eller tja, jag tror inte läkarna blev kloka på exakt vad hon har.. Nån kombination av bipolär, schizofreni och psykos sa dom när det var som värst. De bipolära tendenserna ser man i alla fall tydligt när hon t.ex slutat ta medicinerna eller sovit dåligt. Jag vet egentligen inte så mycket om det hela, bara att hon är psykiskt sjuk och har åkt in och ut på psyket under min uppväxt. Nu är hon nyligen "friskförklarad", och ska i princip slippa kontroller helt så länge allt går bra där hemma. Jag har tyvärr ärvt hennes svaga psyke (eller kanske är det ett resultat av att växa upp i en så osäker miljö med psykisk sjukdom och opålitlig förälder), lider själv av depressioner och beroenden/missbruk av olika slag.

(Varning för långt inlägg, jag visste inte att jag hade så mycket att berätta, haha.)

Det var därför jag satte "friskförklarad" inom citattecken, jag menar att hon nu inte behöver gå på återkontroller och sånt längre, som hon behövt göra i ca 6-7 års tid nu. Då har hon varit tvungen att tas in på psyket en gång i halvåret för kontroll och för att stämma av mediciner o.s.v. De har bytt mediciner väldigt mycket under flera års tid, så tror det dels är därför. Nu får hon bo hemma på heltid, tror de har hittat en kombination av mediciner som funkar, för hon har inte varit manisk som hon brukar på 2 år nu.

Min mamma blev alltid manisk kring högtider när jag växte upp, när det händer något speciellt liksom. Julafton, morsdag.. Nån årsdag som har med hennes egen mamma att göra.. Såna saker. Kommer ihåg när jag var 15 och hade min första riktiga pojkvän hemma hos oss några dagar innan jul, och mamma var heeelt uppe i varv. Hon sa en massa olämpliga saker (han stod bredvid, så att han hörde!) t.ex "Oj en sån snygg karl du hittat", "Han ser mumsig ut", hon tog i honom olämpligt o.s.v.. Hon är som en annan person när hon är sån. När jag och pojkvännen sen gjorde slut terroriserade hon honom via telefon, ringde och messade och höll på och frågade ut honom om varför vi gjort slut o.s.v. Utan att jag visste! Fick höra det från exet ett par veckor efteråt när han bad mig prata med min mamma så hon skulle lämna honom i fred.. 

Mamma är en sån som har ganska långa perioder av depressioner, för att sen få en manisk episod ca en gång i året, eller två ibland. Ofta kring högtider då. Som du även nämnde spenderar min mamma också pengar när hon är sån, hon tappar liksom all kontroll.. Hon påbörjar också massa projekt som hon lämnar ofärdiga, hon bakar, städar, river ut allt ur skåpen m.m så det ser ut som ett bombnedslag, sen lämnar hon det så och går vidare till nästa projekt. Då vet man att hon spårat, för hon gör aldrig sånt annars. Nu är hon inne i en depression, eller som jag ser det, hon är "normal" nu. Hon gör liksom inte så mycket om dagarna, ligger på soffan och sover, stickar lite, diskar, gör nån simpel mat (ofta kokt korv utan tillbehör eller havregrynsgröt). Hon går inte ut, bara hämtar posten och hänger tvätt och sånt. Hon är sjukpensionär och har varit väldigt länge. Jag har lite svårt att förstå vad hon egentligen gör om dagarna, för hon använder varken dator eller tv eller något annat att fördriva tiden med, har inga hobbys förutom stickandet (och katterna), umgås inte med vänner mer än 2 gånger i månaden o.s.v. Kan inte vara något roligt liv i alla fall..

Hur som helst, jag kan inte hjälpa det, men jag har sett ner på min mamma under hela min uppväxt. Jag vet att det inte är hennes fel att hon är som hon är, och betett sig som hon gjort, men hon har t.ex gått över gränsen fler gånger än jag kan räkna, bland annat slagit mig ända tills jag blev stor nog att slå tillbaka, och allt vi gjorde under min uppväxt var typ att bråka. Jag var riktigt elak mot henne ett par gånger när jag var mellan 12-14 ungefär, när jag blivit för stor för att hon skulle våga slå mig, jag gav igen och körde med henne totalt, kritiserade allt hon gjorde och bidrog utan tvekan till att hon fick åka in igen åtminstone ett par gånger..

Jag kan ju bara säga det som jag upplever personligen. Men jag tror att det som påverkat mig mest är att aldrig veta var man har mamma. Hon är som två olika personer, en som är full av energi, impulsiv, högljudd, går fram till folk på stan och pratar med vilt främmande människor utan anledning, ångar på som ett lok genom huset, stökar ner och hoppar omkring från en grej till nästa, är helt inne i sig själv och är inte mottaglig för kritik eller att någon säger vad hon borde göra. Då reagerar hon med att bryta ihop och gråtande låsa in sig i ett rum. Jag tror inte det är bra för något barn att se sin mamma stampa iväg och gråtande smälla i dörrarna som en tonåring... Den andra personen som mamma är är lugn, jordnära, saklig, trött, orkeslös, stökig eftersom hon inte städar eller plockar upp efter sig, sover mycket, går inte ut i onödan. Sen fanns det även andra varianter av henne, beroende på medicinerna. Ett tag var hon en zombie, och jag skojar inte ens. Hon stirrade slött rakt fram, gick omkring med hasande steg utan att knappt lyfta fötterna och svarade knappt på tilltal.

Det är väldigt svårt att förklara för den som inte upplevt det.. Men skillnaden mellan de två personligheterna, eller vad man ska kalla det, är markant, och gjorde att jag inte kände att jag visste vem mamma var. Jag har aldrig känt att jag kunde prata med henne om sånt som är viktigt i mitt liv, aldrig känt att jag kunde/ville be henne om råd eller hjälp.

Jag har alltså aldrig kunnat vara säker på vilken mamma det är som kommer möta mig i dörren, den maniska eller den deprimerade. Jag var jätterädd för att ta hem kompisar, för att hon skulle skämma ut oss båda och göra något konstigt, vilket hon också gjorde flera gånger.. Jag har dock också lite svårt att sätta fingret på vad och hur det har påverkat mig fram till idag, eftersom jag ju är/har varit mitt i det, men jag tror ändå att jag hade haft mindre problem med depressioner, dålig självkänsla, mobbning, beroenden m.m om jag haft två friska föräldrar och en mindre turbulent barndom. Framför allt om jag hade haft två föräldrar som lyssnat på mig, pratat med mig och hjälpt mig genom livet. Jag vet att det finns barn som haft det mycket värre än jag, men som ändå på något sätt tar sig igenom det helskinnade, men jag är tyvärr en svag person som påverkats negativt och inte riktigt kan skaka av mig allt som hänt.