Usch TS, det låter som att det har varit väldigt jobbigt för dig. Det måste vara hemskt tufft att växa upp med detta. Du var liten och beroende av din mamma, men hon var sjuk och klarade inte av att ta hand om dig på ett bra sätt. Det är hemskt att höra att hon slog dig och skämde ut dig för andra, som din pojkvän. Hoppas du hade någon annan vuxen som kunde vara en trygghet för dig. Du verkar stark och modig som berättar.
Förstår att dina känslor är skadade och att du ser ner på din mamma. Det är svårt att förklara för någon som har friska föräldrar, de fattar inte, eller tycker att man är "hård" och elak. Lyckliga dom som har fungerande friska familjer och slipper förstå, tänker jag då. Min mamma blev sjuk när jag var vuxen. Det var gräsligt skrämmande trots att jag inte behövde hennes omsorger längre. Jag skäms över henne när hon är manisk, hon skriker, gormar och fäller elaka och snuskiga kommentarer. Då hatar jag verkligen sjukdomen och skyddar alla, maken o barnen, från henne. När hon är deppig blir hon som ett barn, då tycker jag verkligen synd om henne men blir arg för hon försöker inte med nåt. Beskrivningen av hennes liv låter som din mammas. Dessa tvära kast och hur det tär på relationen, kärleken och en själv, det kan ingen med friska familjer förstå. Jag känner med dig! Verkligen!
Mitt råd, nu när du är vuxen, är att ta hand om dig själv och ta vara på ditt liv istället. Ingen tackar dig för att du sliter ut dig, blir deprimerad, går in i väggen. Du behöver inte bryta med din familj, men umgås med dem när de mår bra och det fungerar, håll dig undan och gör sånt som får dig att må bra när du inte orkar eller de har dåliga perioder. Jag har insett att jag inte kan "läka" min mamma, trots att jag försökt i flera år, för sjukdomen är kronisk. Det kanske låter som ett fånigt råd, men jag fick det av andra och det fungerar för mig. Jag skulle göra allt för att få min mamma frisk, men det går aldrig. Däremot kan jag styra över hur jag själv mår.
Ta hand om dig!
