Anonym (YO) skrev 2016-05-06 00:07:09 följande:
Jag kan ju bara säga det som jag upplever personligen. Men jag tror att det som påverkat mig mest är att aldrig veta var man har mamma. Hon är som två olika personer, en som är full av energi, impulsiv, högljudd, går fram till folk på stan och pratar med vilt främmande människor utan anledning, ångar på som ett lok genom huset, stökar ner och hoppar omkring från en grej till nästa, är helt inne i sig själv och är inte mottaglig för kritik eller att någon säger vad hon borde göra. Då reagerar hon med att bryta ihop och gråtande låsa in sig i ett rum. Jag tror inte det är bra för något barn att se sin mamma stampa iväg och gråtande smälla i dörrarna som en tonåring... Den andra personen som mamma är är lugn, jordnära, saklig, trött, orkeslös, stökig eftersom hon inte städar eller plockar upp efter sig, sover mycket, går inte ut i onödan. Sen fanns det även andra varianter av henne, beroende på medicinerna. Ett tag var hon en zombie, och jag skojar inte ens. Hon stirrade slött rakt fram, gick omkring med hasande steg utan att knappt lyfta fötterna och svarade knappt på tilltal.
Det är väldigt svårt att förklara för den som inte upplevt det.. Men skillnaden mellan de två personligheterna, eller vad man ska kalla det, är markant, och gjorde att jag inte kände att jag visste vem mamma var. Jag har aldrig känt att jag kunde prata med henne om sånt som är viktigt i mitt liv, aldrig känt att jag kunde/ville be henne om råd eller hjälp.
Jag har alltså aldrig kunnat vara säker på vilken mamma det är som kommer möta mig i dörren, den maniska eller den deprimerade. Jag var jätterädd för att ta hem kompisar, för att hon skulle skämma ut oss båda och göra något konstigt, vilket hon också gjorde flera gånger.. Jag har dock också lite svårt att sätta fingret på vad och hur det har påverkat mig fram till idag, eftersom jag ju är/har varit mitt i det, men jag tror ändå att jag hade haft mindre problem med depressioner, dålig självkänsla, mobbning, beroenden m.m om jag haft två friska föräldrar och en mindre turbulent barndom. Framför allt om jag hade haft två föräldrar som lyssnat på mig, pratat med mig och hjälpt mig genom livet. Jag vet att det finns barn som haft det mycket värre än jag, men som ändå på något sätt tar sig igenom det helskinnade, men jag är tyvärr en svag person som påverkats negativt och inte riktigt kan skaka av mig allt som hänt.
Tack för att du berättar. Jag känner igen det mesta i min egen mamma. Kan verkligen koppla ihop det. Speciellt just det att inte ta med kompisar hem. Du är bra på att se olika faser eller vad man säger. Jag tror för min del att allting smälts samman. För har inte fattat när jag var liten att det var något fel då jag trodde alla var så på ett sätt och har svårt att veta idag vad som inte är normalt. Eller vad som är sjukdom respektive personlighet. Då jag inte vet något annat eller vad som är "normalt".
Hur har du det idag med din mamma, kan du skärma av och koppla bort ifrån det? Beroende på hur din/er livssituation ser ut förstås.
