Anonym (Girlfriend) skrev 2016-05-19 09:35:10 följande:
Tack så mycket, ni som skriver! Jag är helt chockad av detta och hade aldrig tänkt mig behöva genomgå en abort och absolut inte en sen sådan. En tidig känns okej rent etiskt men vid en sen så har ju fostret börjat känna saker och det känns hemskt att det ska behöva lida för våra misstag. Jag är fortfarande osäker... När jag var på ultraljudet så kom jag mig inte för att berätta om situationen för jag blev så chockad så då ringde läkaren upp mvc år mig och bokade in en tid för inskrivning imorgon. Jag kanske kan rådgöra med barnmorskan där... ska läsa på om sena aborter också men tycker att de verkar väldigt skrämmande.
Hade det bara varit jag som råkade ut för detta när jag var singel så hade jag definitivt behållit men vill samtidigt inte förstöra min sambos liv :(
När jag väl lyckas samla ihop mig tillräckligt för att berätta för min sambo så kommer jag att vara ärlig. Det förtjänar han och jag skulle aldrig lura barnet genom att tex låtsas att det hade en annan pappa än vad det har. Jag måste även berätta för min bekanta men väntar nog med det tills jag har bestämt mig för hur jag vill göra. Å vilken soppa det här är! Även om min sambo skulle förlåta mig och vilja stanna med mig så blir det ju jättekonstigt om vi plötsligt får ett barn som inte är hans. Vad ska släkten säga? Hans släkt? Hans mamma kommer att hata mig, det vet jag. Hon önskat sig dessutom ett till barnbarn men detta... :(
Tänk igenom noga: Har du ångrat din abort? Var du osäker innan?
Min situation var lite annorlunda eftersom jag gjorde abort på grund av fosterskador. Jag visste ju att jag inte hade något annat, för mig, tänkbart alternativ. Ändå var det det svåraste jag gått igenom. Och ändå hade jag stöd av både min sambo av av personalen som var väldigt empatisk och inkännande.
Dessutom gjordes min abort vid juletid, så personalen hade gott om tid att ägna sig åt mig eftersom de inte hade några planerade kejsarsnitt eller dylikt. (Har annars hört att många upplevt det tvärtom: att de är sist i prioriteringsordningen och till och med ibland blivit rent av illa bemötta. Men så var det alltså inte för mig.)
Trots detta var det totalt dränerande, både fysiskt och psykiskt. Trots att mitt barn var så sjukt att han inte hade kunnat överleva utanför min mage, var det en svår tid efteråt. Jag plågades av skuldkänslor på ett sätt som jag inte tror jag hade gjort om det varit en tidig abort. Nu blev det ju så konkret. Trots att mitt barn var svårt missbildat så var han en riktig liten människa. Han föddes som en riktig liten människa också. Men han varken fick - eller kunde - överleva.
- Jag tycker också du ska fundera över det du skrev, att du självklart skulle ha behållit om du varit singel. Det visar ju att du faktiskt, någonstans, ändå vill ha ditt barn.
Frågan är ju också hur stabilt förhållandet till din sambo verkligen är, om ni båda varit otrogna för inte så länge sedan. Det säger jag absolut inte för att vara elak, jag hoppas inte du tar det så. Jag tänker bara att du ska ställa dig frågan hur det känns om du gör en abort för "din sambos skull" och sedan tar det ändå slut ganska snart. Kommer det ändå att kännas som om du fattat rätt beslut?
