Hämnd som gick fel, väldigt fel...

Tack så mycket, ni som skriver! Jag är helt chockad av detta och hade aldrig tänkt mig behöva genomgå en abort och absolut inte en sen sådan. En tidig känns okej rent etiskt men vid en sen så har ju fostret börjat känna saker och det känns hemskt att det ska behöva lida för våra misstag. Jag är fortfarande osäker... När jag var på ultraljudet så kom jag mig inte för att berätta om situationen för jag blev så chockad så då ringde läkaren upp mvc år mig och bokade in en tid för inskrivning imorgon. Jag kanske kan rådgöra med barnmorskan där... ska läsa på om sena aborter också men tycker att de verkar väldigt skrämmande.

Hade det bara varit jag som råkade ut för detta när jag var singel så hade jag definitivt behållit men vill samtidigt inte förstöra min sambos liv :(

När jag väl lyckas samla ihop mig tillräckligt för att berätta för min sambo så kommer jag att vara ärlig. Det förtjänar han och jag skulle aldrig lura barnet genom att tex låtsas att det hade en annan pappa än vad det har. Jag måste även berätta för min bekanta men väntar nog med det tills jag har bestämt mig för hur jag vill göra. Å vilken soppa det här är! Även om min sambo skulle förlåta mig och vilja stanna med mig så blir det ju jättekonstigt om vi plötsligt får ett barn som inte är hans. Vad ska släkten säga? Hans släkt? Hans mamma kommer att hata mig, det vet jag. Hon önskat sig dessutom ett till barnbarn men detta... :(

Tänk igenom noga: Har du ångrat din abort? Var du osäker innan?

Ja jag vet inte om min sambo kommer förlåta men det tror jag knappast. Det är ju en så stor grej även om själva otroheten inte var värre än hans. Det var ju inte meningen att bli gravid och jag försökte undvika det, men nu är ju skadan skedd trots att det inte var med mening :/ Det är nog mycket troligt att jag blir lämnad oavsett hur det går. Jag skulle inte kunna hemlighålla graviditeten för min sambo eller (om jag behåller) skriva honom som pappa. Det känns både fel mot barnet och min bekanta som är oskyldiga i detta (jag sa att vi hade en paus till honom). Känner själv hur hemskt det vore ifall jag skulle ha ett barn nånstans som jag inte visste om...

Jag känner mig så rådvill... jag vet att jag borde göra abort för min sambos skull. Jag tror (kanske) att han skulle stanna med mig då. Men jag har ju sett barnet på ultraljudsskärmen hur det viftade runt och sparkade och höll på. Att döda det, nej så hemskt! :(

Har försökt tänka mig in i min sambos situation. Vad jag skulle vilja ifall tjejen han var otrogen med blivit gravid. Jag tror att jag hade kunnat acceptera att vi tar hand om barnet, dvs min sambo och jag. Då blir det ju "lite mitt" också. Men det skulle vara jättesvårt om hon hade vårdnaden, då vet jag faktiskt inte.

Tack till er som skriver och stöttar eller försöker hjälpa mig i beslutet. Det betyder mycket! <3

Tänk igenom noga: Då förstår jag. Det måste vara jättetungt fast på ett annat sätt om det är ett efterlängtat men sjukt barn. Du hade inte så mycket val men jag förstår att du sörjer. Det blir ju jobbigare på ett sätt att välja abort i lite tidigare skede än barnet skulle dött annars just för att man väljer även om det förstås är det bästa för barnet :/

Skönt att höra att det finns en familj som gått vidare tillsammans efter nåt sånt här. Det låter dock som att biopappan inte varit med i bilden där och det tror jag hjälper. Jag vet inte alls hur min bekanta skulle ställa sig. Han kanske skulle vilja vara närvarande pappa och få varannan vecka eller nåt, eller så vill han inte ha nåt med det att göra. Vi känner inte varann så bra. Han har inga barn sen innan i alla fall.

Jo någonstans känner jag att jag vill ha barnet. Jag fick ju se det på skärmen och känner att jag vill skydda det och så, så är det absolut. Det är en mkt biologisk känsla eller instinkt hos mig tror jag. Men jag har inte hunnit sätta mig in i alla känslor eller konsekvenser av att behålla. Bor också på liten ort och min sambos släkt bor här med och är stor och skulle alla de vända sig emot mig vore det väldigt jobbigt. Hans mamma arbetar på samma arbetsplats som mig om än på en annan avdelning.

Min sambo har förlåtit min otrohet även om han inte har kommit över den än, men detta är lite annorlunda även om det inte var planerat :/ Jag ska absolut berätta för honom men han jobbar natt inatt och imorgon så jag väntar tills på lördag. Vill inte göra honom upprörd inför nattarbete som är ganska ansträngande, men jag kommer berätta. Däremot vet jag inte när var hur om jag bör säga nåt till min bekanta som ju är pappa till barnet. Jag tror att jag vill vänta tills jag är 100%säker om abort eller ej men förr eller senare behöver han väl få veta.

Vi har en väldigt nära relation och har varit sambos i tio år utan att ha några större problem så jag ser oss som ett starkt par, så otroheterna hade vi nog kommit över med lite mer tid ifall nu inte det här hade hänt.

Jag är helt säker på att min bekanta är pappan trots att vi skyddade oss. Har inte haft sex med nån annan under den tiden...

Adoptera bort skulle jag inte klara. I så fall skulle jag ju gett vårdnaden till biopappan, men det skulle också kännas fel. Jag är en väldigt barnkär person och älskar alla barn jag har runt omkring mig - mina brorsbarn och mina vänners barn - och jag skulle inte klara att lämna bort mitt eget...

När går gränsen för fri abort (alltså inte vilken vecka utan vilken dag)?

Det är längre tid än 3 månader sen han var otrogen inser jag nu när jag räknar på det. Jag drog bara till med en ungefärlig tid för det kändes som ungefär så länge. Förlåt om det förvirrade några. Jag räknade ut det här ordentligt när jag varit på ultraljudet men jag kom inte ihåg exakta datum när jag skrev inlägget. Kan kolla exakt om det behövs. Jag inser att den bekanta förmodligen vill göra faderskapstest om det blir ett barn och det är jag förstås okej med. Jag vet ju att det är han men han har ju bara mitt ord på det och när det är en så stor grej vill han nog vara helt säker.

Det blev så konstigt efter att min sambo gjorde ett snedsteg. Då hade vi levt med varandra i tio år utan några problem... så förhållandet är inte fucked up i grunden men det kan nog ha blivit det av detta.

Jag vet ju inte hur min bekanta resonerar men om jag utgår från mig själv skulle jag tycka att det var jättehemskt ifall någon uppträdde som mamma till mitt barn och jag själv inte fick vara det. Det känns väldigt orättvist. Om han får veta att jag är gravid så lär han förmodligen vilja ha ett faderskapstest för säkerhets skull trots att vi skyddade oss. Det hade i alla fall jag velat ha, för att vara säker liksom.

Jag tror inte att det är en bra ide eller så snällt att låtsas att barnet är min sambos, om nu inte min bekanta och min sambo båda skulle vilja det. Men det tror jag inte. Behåller jag barnet måste jag nog acceptera att alla får veta. Usch vad jobbigt att det var just vid otrohet! Hade det varit en trekant eller nåt så hade det känts mkt mindre jobbigt.

Jag har pratat med en kurator på abortmottagningen som säger att jag inte kommer hinna göra abort innan v 18 och att jag aldrig kommer få godkännande av socialstyrelsen för abort pga fel pappa. Pappan har ju inte hotat mig eller är missbrukare liksom. Jag får ställa in mig på att bli mamma ser det ut som. Har inte vågat berätta för min sambo ännu... jätterädd för vad han ska säga.

Han dejtar nån tjej har jag hört men det verkar inte vara seriöst mellan dem... jag har inte berättat för honom heller ännu.

Jag är 100% säker på vem som är pappan. Min sambo var otrogen innan detta och då ville jag inte ha sex med honom på ett bra tag. Sen var jag otrogen och efter det ville inte han ha sex med mig... så jag hade bara sex en gång under den här perioden, så det är liksom ingen tvekan om saken, tyvärr :/

Jag måste berätta men måste samla mod först. Så rädd för hur han ska ta det... men ska försöka berätta i helgen när vi är lediga.

Oj! Hur kom det sig att hon blev steril? Låter ju jättehemskt! Men blev det godkänt av socialstyrelsen enbart pga det? Eller hann hon göra det innan det behövdes tillstånd?

Jag vet att jag måste berätta. Har dragit mig för det av olika orsaker som att min sambo jobbar borta mycket med ett jobb som innebär mycket ansvar för andra människor så jag har inte velat dra det innan ett arbetspass så han blir ofokuserad. Men i helgen är vi båda hemma hela helgen så då ska jag berätta... :/

Sen är jag nog ensamstående som ni säger... usch stackars min sambo! :/

Jag berättade igår för sambon... jag skriver mer på rasten om hur det gick, är på jobbet nu.

Först när jag berättade att jag var gravid blev han glad för han tänkte att det var hans och tänkte att det skulle kunna göra vårt förhållande bättre men när jag berättade att det var med den andre och att det var långt gånget så tyckte han synd om mig och sa att det måste vara jättejobbigt med en sen abort men det är ju enda möjligheten. När jag sa att jag inte kommer klara göra en så sen abort så blev han först arg över att jag inte skyddat mig bättre. Vi använde ju kondom men tydligen så hade tjejen han var otrogen med både p-piller plus att han använde kondom... Sen sa han att han inte kommer att kunna ta hand om nån annans barn så nu har jag att välja mellan att det tar slut mellan oss, ljuga för världen (och pappan) om att det är min sambos barn eller adoptera bort det (till pappan då antar jag).

Alla alternativ förstör min värld

Vi skulle ta en vecka och tänka över det och sen bestämma nåt.

Ja om det skulle vara det juridiskt också. Han kan gå med på att berätta sanningen för barnet när det är tonåring men vill i så fall att så få som möjligt ska veta. Att det ska vara "hans barn" om än inte biologiskt. Men det vet jag ju inte om den biologiska pappan går med på.

Nej inte ännu. Jag vill ge min sambo möjlighet att smälta det först.

Min sambo håller fortfarande på att försöka smälta detta och vi har inte bestämt nånting än. Det kommer nog att ta nån vecka minst och jag vill ge honom den tid han behöver men tänkte svara på några frågor som ni skrivit i tråden.

Jag kan ta hand om barnet själv. Jag har ekonomin till det och kan lätt hitta annat boende om det behövs och vi går isär men det är en stor sak när ett så långt förhållande med nån man älskar så mkt tar slut. Det är inte lätt på nåt sätt och tar det slut kommer jag säkert att vara förkrossad under lång tid och det är inte en så bra start för ett barn. När man får barn vill man ju kunna vara helt närvarande med barnet och inte hjärtekrossad. Så går det att lösa på nåt annat sätt vore det förstås bättre för alla i den här soppan.

Min sambo och den andra mannen är ganska lika utseendemässigt. De har samma ögonfärg och hårfärg (brunt hår och blå ögon). Den andra mannen är lång och min sambo i kortare laget men det märks ju inte av på en bebis. Den andra mannen har väldigt lockigt hår (inte afro utan typiskt nordiskt hår fast mkt lockigt) och jag och min sambo har väldigt rakt hår. Så det är väl det i så fall men jag tror inte att nån skulle reagera jättemkt på det. Dessutom borde väl barnet hamna nånstans mittemellan rakt och lockigt hår eftersom jag har rakt? Vet inte riktigt hur det funkar...

Men jag vet inte om han skulle gå med på att adoptera bort sitt barn till oss. Jag tänker att det får bli en senare fråga om min sambo går med på det. Blir det så så kommer bara de närmaste få veta om det, dvs biopappan, jag och min sambo, barnet när det blir äldre och möjligtvis nån nära familjemedlem till oss. Vi skulle skriva min sambo som biopappa på födelseattesten men lägga in papper med sanningen i ett bankfack om nåt skulle hända oss och barnet behöver ny vårdnadshavare eller får medicinska problem innan det är stort nog för att få veta.

En sak som jag inte har nämnt innan som försvårar hela situationen som jag tar upp nu så att ni förstår är att min sambo är lite av en halvkändis eller vad man ska säga. Han är väldigt rädd att folk/media ska börja prata om han behåller nån annan mans barn. Hade det inte vart för det så kanske han kunnat överväga det men nu vill han inte att det ska "synas" nånstans att det inte är hans om vi fortsätter som par och tar hand om barnet. Så därför vill han inte att biopappan ska vara med på ett hörn.