Hur länge vågar vi vänta med att skaffa barn?

Nej, det gäller så klart inte alla, men vi har också många par i vår närhet som knappt får ihop vardagen eftersom de har ett hus som kräver så mycket.

Av ekonomiska skäl, och för att man vill sätta "sin egen prägel" är det ju många som köper så kallade renoveringsobjekt och en sak är ju klar.. Gör man det får man i alla fall inte några fritidsproblem.  Däremot känner jag tyvärr till flera som fått relations- och stressproblem. 

Men som sagt. Bara för att det är så för en del, gäller det ju inte för alla. Bostadsrätter kräver ju också  generellt sett en mindre arbetsinsats av ägaren än vad en egen villa gör, eftersom det yttre underhållet då faller under föreningens gemensamma ansvar.

Men det sagt så får jag väl klargöra att vi själva bor i hyresrätt. I vårt fall innebär det ett radhus med stor trädgård, och vi bara älskar det!!!

Vi var rädda att vi skulle bli "tvungna" att köpa något för att ha någonstans att bo, det är nämligen väldigt stor brist på hyresrätter här, men hade till slut turen att få det här radhuset via en privat värd.
Och ja, jag är glad för det varje dag. Att INTE behöva bekymra mig för renoveringar och underhåll är guld värt för mig. Den tiden och den energin kan jag lägga på mitt barn och på min relation istället! 

Och vad det gäller din fråga, ts, så skulle jag nog inte våga vänta med att försöka få barn. Det är ju inte säkert att du lyckas bli gravid direkt, och om det tar tid är det bra att inte ha börjat försöka för sent.

Någon skrev att de som har fertilitetsproblem när de är 30-35 ofta hade haft det även vid 25 års ålder, och det stämmer förvisso. Skillnaden är dock att ju tidigare man börjar, desto längre tid har man ju sedan på sig att försöka få det där efterlängtade barnet. Ja, innan åldern sätter definitivt stopp menar jag. Dessutom har man bättre odds att lyckas med provrörsbefruktning ju yngre man är. 

Det var något av det dummaste jag hört! Vi bodde i en liten, illa planerad, tvåa när vi fick barn. Och vet du vad? Varken vi eller vårt barn blev traumatiserade av det...
Sedan vad det gäller mor- och farföräldrar, så är det ju så att inte alla ens har sina äldre släktingar kvar i livet. Eller så är de så gamla och/eller sjuka att de snarare själva är de som behöver hjälp.

I min umgängeskrets finns det ett par som har det på det sättet. De av den äldre generationen som ännu finns kvar i livet, har stort vårdbehov, och kan därför inte för en enda sekund anförtros sina barnbarn. Men vet du vad? Inte heller de barnen är traumatiserade. De har nämligen föräldrar som själva tar hand om sina barn. 

Fullt frisk förresten? Vad menas med det? Och vem har bestämt den "regeln?" Ja, förlåt. Det var ju du. Som säkert är både medicinsk utbildad och barnexpert...