Alla åsikter välkomnas!

Jag förstår precis hur du känner TS. Och i början reagerar man verkligen på allt. Och man vill ha någon slags kontroll. Vilket är omöjligt. Men jag tror du måste igenom detta. Jag tror du måste bry dig och bli förbannad precis som du blir.

Vi var tillsammans i 10 år, blev tillsammans väldigt unga. Precis som ni haft det upp och ner men när vi väl bestämde oss för att satsa på oss och köpte en lägenhet för 3 miljoner så sprack det. Hon blev kär i en kollega och vi bodde i lägenheten i endast 4 månader. Jag rasade totalt. Gick ner 15 kilo direkt och jag var långt ifrån tjock innan och...å fy fan vad jag mådde piss.

Men sen försökte jag släppa kontrollen. Jag såg till att aktivera mig. Började träna. Var med vänner så mycket jag kunde. Jobbade över lite. Började träffa lite tjejer...okej, en jävla massa tjejer

Ditt ex beter sig lite som mitt gjorde. Hon ville vara vän. Träffas. Hämta saker. Skämtade och höll på som att livet var en dans. Det stack i ögonen på mig. Jag upplevde henne som känslokall. Vilket hon inte alla kunde förstå.

Idag är jag så tacksam över att det inte blev vi. Har en sambo som på alla plan, ALLA verkligen, är så mycket bättre för mig.

Jag vet inte om detta stämmer men det känns som det oftast är flickvännen som gör slut. Vi killar klagar under förhållandets gång men när det väl kommer till kritan stannar vi gärna kvar.

Hur gammal är du om jag får fråga? Jobbar du? Pluggar? Hur ser livet ut förutom det jävliga du går igenom nu?