Självupptagen vän som ändå har vänner????

Förstår hur du menar, har upptäckt samma grej. Men hennes vänner kanske är likadana? O därför passar dom ihop.

Undrar samma sak... En jag förut kallade vän är extremt självupptagen, jag förstår inte hur folk orkar umgås med henne. Pratar BARA om sig själv, sina problem, sina tankar, sina upplevelser. Oavsett vad någon försöker inflika med så lyckas hon få det att handla om sig själv. "Jag är gravid", sa en av våra väninnor, hennes respons på det var "Åh, verkligen? Jag har ju beslutat att aldrig skaffa barn. Aja, min häst ...".

Umgås aldrig med människan mer.

Dom kanske har sämre självkänsla än du? Eftersom dom fortfarande är med henne. Känner igen det från förr hos mig själv, då kunde jag s a s gå med på att umgås med sånt folk. Ibland dras motsatser till varann också, dom kanske "behöver" hennes kaxighet.

Känner igen fenomenet. Intressant! 

Ska dock erkänna att jag gjort som de där vännerna någon gång. Alltså skrivit något fint på en sådan gammal väns Facebook-sida. Då är det en längtan efter den vän hon var förr. Ibland översköljs jag av minnen, särskilt gällande en vän. Hon var riktigt fin som person under flertalet år. Hävdade ibland att hon egentligen inte kände så mycket för andra än sig själv men jag var säker på att hon överdrev. Med åldern är det som att hon har släppt fram mer och mer av sitt rätta jag, hon försöker inte längre låtsas vara empatisk. Det gör att jag egentligen inte vill ha henne i mitt liv längre, för hon är faktiskt rent självupptagen och bryr sig inte om andras känslor.

Ändå saknar jag henne ibland enormt, saknar den jag trodde att hon var och då vill jag bara glömma det som är nu och låtsas att allt är bra igen. Särskilt om jag känner mig ensam. För det är en sorg att hon är "borta". Vid sådana tillfällen har det hänt att jag skrivit några rader till henne om att jag saknar henne. Per mail eller offentligt. Borde väl inte göra det men å andra sidan skadar det ingen och på något vis är jag glad över de stunder jag låtsas att det är som förr. Det är så mycket svårare att skaffa nya riktiga vänner numer och jag har investerat så många år i relationen till henne att jag då släppte andra som jag kanske annars hade haft i mitt liv nu.  

Var inte alls medveten från början, hade absolut inget självförtroende då o inte så mkt livserfarenheter. Sen när tiden gick upptäckte jag allt mer att jag inte mådde bra eller var besviken o det blev alltmer oacceptabelt att fortsätta umgås.

Mitt råd är att sluta ge av sig själv så fort man märker att nån är sådär, annars blir man bara besviken.

Ja, ibland tänker jag på de potentiella vänner jag aldrig investerade någon tid i för min vänskap med henne. Men tror ändå att det finns en mening med allt. :) 

Det var väl just det som var anledningen till att jag stannade kvar hos henne så många år, att jag förstod orsaken bakom hennes problem med känslolivet. Hon hade inte en hemsk, men en delvis jobbig uppväxt och periodvis grava ätstörningar. Jag tyckte förstås väldigt synd om henne och var också orolig, tänkte att om hon bara får må bra så kommer känslorna fram. Men inser idag att det kanske aldrig kommer hända, att det nog är som hon sa. Att hon saknar en stor del av "vanlig" empati. En gång när en nära släkting till mig hastigt och oväntat gått bort sa hon faktiskt rakt ut när jag helt förstörd berättade det för henne att "jag känner ingenting egentligen när du berättar det". Men det var så traumatiskt för mig hela grejen att jag först efteråt slogs av hur kall hon såg ut när hon sa det och hur ärlig hon var då. 

Jaja, jag har andra vänner men helt klart problem med vilka människor jag lockar till mig. Vet inte riktigt hur jag ska bryta det mönstret bara. Är social och kommer lätt i kontakt med folk, men drar till mig människor som visar sig ha problem. Vilket gör att jag numer släpper dem ganska fort, orkar inte allt det där igen. Gärna "normalproblematiserade", men inte så gravt att allt bara handlar om det i slutändan. Men så ser mitt vän-mönster ut -förutom vissa undantag.