Kunde jag inte fått nån bättre än såhär?
Jag kommer framstå som värsta bitchen nu, det vet jag. Det gäller min man. Jag älskar honom på sätt och vis, men han är en riktig loser. När vi träffades för tio år sedan jobbade han som väktare. Det funkade då, jag pluggade, han jobbade, vi behövde inte så mycket pengar. Idag jobbar han fortfarande med exakt samma sak. Ingen karriär, bara minimalt högre lön, han verkar helt sakna ambitioner.
Han är väldigt snygg och charmig men han har inget i huvudet. Det är helt tomt jag svär. Han vill bara jobba, träna, äta, se på film, spela tv-spel och sova. Han bryr sig inte om att vi bor i en liten skruttig lägenhet och kör en skruttig bil. "Bara vi är friska, har mat på bordet och vår dotter är glad!".
Han gör allt halvhjärtat. Han ville inte ha barn, vi kompromissade och skaffade ett - jag som alltid velat ha en stor familj. På sommaren vill han åka till exotiska ställen som...Danmark. Så jag får planera semestrar varenda år.
Han köper billig öl och lådvin. Han äger en enda kostym. Skall vi gå ut och äta vill han till ett ställe där huvudrätt ligger under 200 spänn. Han är inte snål egentligen, vill jag ha något dyrare så köper vi det, men han har inget intresse av att köpa saker till sig själv. Kanske tv-spel då.
Det känns som att vara gift med ett menlöst barn som inte vill ha ut något av livet. han är nöjd med allt, och är irriterande tillfreds med sin situation och sitt lilla liv.
Jag är bitter nu, jag har passerat 30 och är det här allt livet hade att erbjuda???
