Måste min nyfödda träffa sin far? När?

Hej, dig kan jag ta mig tid och svara, de andra verkar ha lite issues som jag inte orkar tjafsa med. (Du som säger mina barn skulle klara sig bättre utan mig som mamma. Jag är en jävligt bra mamma! Jag skulle gå igenom eld för mina tre barn. Charmigt och jäkligt omoget med personangrepp. Väx upp!)

Hon skrev att han hade betett sig vidrigt mot henne och sårat henne, då i mitt första inlägg och också mitt andra så frågade jag TS på vilket sätt han betett sig vidrigt. Om han misshandlat henne eller liknande.

Nu läste jag TS svar och det hade han ju inte och hon trodde inte han skulle vara dålig för barnet. Så då ska ju han självklart få stå som pappa. Kan man läsa (som tydligen vissa personer absolut inte kan) så frågade jag Ts det de första jag gjorde. 

Nu var det ju TS själv som haft en dålig relation med honom och mådde dåligt i sig själv. Detta har ju inget med barnet att göra. Han kan ju faktiskt vara en superpappa. Fast min resonemang står kvar. Jag skulle aldrig låta en man som misshandlat mig få ha kontakt med sina barn om jag kunde hindra det. Sen att ljuga för myndigheter skiter jag blankt i. Jag skulle göra allt för att skydda mina barn.

Jag älskar min sambo och han är inte ens i närheten av den skitstövel som min pappa fortfarande är. En sån person som han finns det inte många av. Så har du en sån som han så håll i honom hårt!

Så klart det finns olämpliga mammor, finns säkert tusentals. 

Jag har också läst alla hundratals inlägg här där "pappan" kräver abort för han vill inte ha barn, trots att flickvännen vill behålla. På flashback finns till och med frågor hur dom kan framkalla abort hos sin flickvän då hon tänkt behålla, fast han inte vill.

Jag håller också stenhårt fast vid att det finns fler män som aldrig borde haft kontakt med sina barn. Det mördas flera barn varje år i Sverige, av just sina pappor. Det är väldigt sällan en mamma dödar sitt eget barn.

Skulle nu mamman ha haft ett destruktivt förhållande, där mannen misshandlat henne, kontrollerat henne, psykiskt misshandlat henne, hotat hennes anhöriga. Då tycker jag man som mamma borde veta bättre än att ange honom som pappa om han ändå inte vet om barnet ännu. Sen om det innebär ljuga för myndigheter bryr jag mig inte det minsta om. Sen när barnet är tillräckligt stort så får man förklara varför man gjorde som man gjorde.

Hej, dig kan jag ta mig tid och svara, de andra verkar ha lite issues som jag inte orkar tjafsa med. (Du som säger mina barn skulle klara sig bättre utan mig som mamma. Jag är en jävligt bra mamma! Jag skulle gå igenom eld för mina tre barn. Charmigt och jäkligt omoget med personangrepp. Väx upp!)

Hon skrev att han hade betett sig vidrigt mot henne och sårat henne, då i mitt första inlägg och också mitt andra så frågade jag TS på vilket sätt han betett sig vidrigt. Om han misshandlat henne eller liknande.

Nu läste jag TS svar och det hade han ju inte och hon trodde inte han skulle vara dålig för barnet. Så då ska ju han självklart få stå som pappa. Kan man läsa (som tydligen vissa personer absolut inte kan) så frågade jag Ts det de första jag gjorde. 

Nu var det ju TS själv som haft en dålig relation med honom och mådde dåligt i sig själv. Detta har ju inget med barnet att göra. Han kan ju faktiskt vara en superpappa. Fast min resonemang står kvar. Jag skulle aldrig låta en man som misshandlat mig få ha kontakt med sina barn om jag kunde hindra det. Sen att ljuga för myndigheter skiter jag blankt i. Jag skulle göra allt för att skydda mina barn.

Jag älskar min sambo och han är inte ens i närheten av den skitstövel som min pappa fortfarande är. En sån person som han finns det inte många av. Så har du en sån som han så håll i honom hårt!

Så klart det finns olämpliga mammor, finns säkert tusentals. 

Jag har också läst alla hundratals inlägg här där "pappan" kräver abort för han vill inte ha barn, trots att flickvännen vill behålla. På flashback finns till och med frågor hur dom kan framkalla abort hos sin flickvän då hon tänkt behålla, fast han inte vill.

Jag håller också stenhårt fast vid att det finns fler män som aldrig borde haft kontakt med sina barn. Det mördas flera barn varje år i Sverige, av just sina pappor. Det är väldigt sällan en mamma dödar sitt eget barn.

Skulle nu mamman ha haft ett destruktivt förhållande, där mannen misshandlat henne, kontrollerat henne, psykiskt misshandlat henne, hotat hennes anhöriga. Då tycker jag man som mamma borde veta bättre än att ange honom som pappa om han ändå inte vet om barnet ännu. Sen om det innebär ljuga för myndigheter bryr jag mig inte det minsta om. Sen när barnet är tillräckligt stort så får man förklara varför man gjorde som man gjorde.

Jag glömde svara på en sak.
Jag hoppas att det inte är mig du menar när du skriver "Du som säger mina barn skulle klara sig bättre utan mig som mamma".
För det har jag verkligen aldrig skrivit. Och skulle heller aldrig göra till någon jag inte ens känner.

Visst har man rätt till umgängesrätt,men den är starkt begränsad första 3 åren, handlar om timme till timmar, täta umgängesträffar ifall man vill att det ska fungera, inget man har rätt o bara ta barnet och dra iväg en heldag, det kan man som mamma begränsa,känner mamman att pappan är besvärande under umgänget kan hon begära att någon annan träffar barnet med pappan, men som sagt det gäller bara per timme första åren.

Umgängessabotage finns inte i Sverige, finns bara ett få tal fall, men inga fall dömda under småbarns åldern, utan dom "få" som råkat ut för umgängessabotage är med lite äldrebarn. och var mamman gjort allt för att försvåra umgänget, men finns som sagt mycket få fall.Ser man att sitt barn far illa av umgänget så har man rätt och begränsa umgänget, inget umgängessabotage i det. utan en skyldighet att göra något åt det.

Vårdnad är bara ett namn på ett papper! ger rätt till att få vara med o välja skola, sjukvård,rätt o se sjukjournal, konto bank,söka pass, vissa fall flytt, men det stannar nästan vid det,har inget och göra med umgängesrätt vara sig du har vårdnad eller inte. utan det är boendeförälder som gäller, den andra blir umgängesförälder.

Nej, det var verkligen inte du. Det var innan du kommenterade. Du var den enda som var vettig att prata med :) 

Anledningen till att ts inte vill att hennes ex ska stå som pappa till barnet, är för att han sårat henne, och att HON därför inte vill träffa honom. Allt handlar om henne och hennes känslor. Inte om barnet!

Hon nämner ingenting om att mannen skulle vara våldsam, och att hon därför skulle oroa sig för barnets säkerhet. Om så varit fallet hade hon med all säkerhet berättat det i sin trådstart.

Jag måste nog förklara lite för att ni ska förstå bättre. Han har aldrig misshandlat mig fysiskt eller våldtagit mig. Han har inte visat några fysiskt aggressiva tendenser, aldrig kastat saker när han varit arg. Han har (vad jag vet) aldrig varit otrogen. Däremot har han misshandlat mig psykiskt och brutit ner mig helt under många år. Det är svårt att beskriva hur det har varit. I början så tyckte jag han var underbar. Han var känslig och lyhörd mot mig och väldigt romantisk. Jag var ung när vi träffades - 17 och han var äldre. Efter ett tag började han bli kontrollerande. I början var det bara små antydningar om att måste jag träffa min mamma den här veckan, vi sågs ju så ofta. När jag planerat in att träffa någon kompis så 'glömde' han bort det och fixade en romantisk överraskning till mig och ringde och frågade var jag var. Om jag inte kom hem fick jag sitta där med dåligt samvete och när jag kom hem stod det förstörd middag med utbrunna ljus på bordet. Han blev väldigt svartsjuk och började kontrollera allt jag gjorde. Ringde jobbväxeln för att kolla om jag var där när jag fick sommarjobb. Smög omkring utanför och kollade upp mig. Höll mig i handen hela tiden då vi träffade andra och om jag tog bort den så grät han hela kvällen. Jag visste att han blivit sviken av sitt ex så jag hade förståelse till en början men det gick mer och mer överstyr. Han intalade mig att jag var onormal och opålitlig. Han gjorde illa sig själv och skyllde på mig. När jag hälsade på min farfar på sjukhus så skickade han bilder av sig själv som grät för att jag hade åkt dit. Jag skämdes över hans beteende men samtidigt så trodde jag att det var mitt fel. Vi var på en fest ihop och jag bytte några ord med en annan kille. Han tyckte jag flirtade och rusade därifrån och tog bilen hem. Den kvällen slutade med att jag blev antastad och såklart var det mitt fel. Det ältade han länge länge och jag trodde på honom. Var helt förstörd och övertygad om att jag var världens ondaste som inte var nöjd med bara honom utan ville ha nån vän utanför förhållandet också. Det är svårt att förstå när man inte varit inne i det, hur man kan låta det hända. Även nu när jag har gått i terapi och förstått att det inte är mitt fel så faller jag tillbaka det om jag ser honom. Det ligger så djupt ner. Han är uppvuxen i en religiös sekt eller vad man ska kalla det så det har säkert orsaker. En dag så ringde en kompis som jag inte pratat med på länge mig och berättade att hennes kille gjort slut och hon var jätteledsen. Hon skulle träffa en terapeut men vågade inte gå ensam. Ingen annan kunde följa. Jag ställde upp... men det visade sig handla om mig. Jag fick stöd att bryta kontakten med honom och hans familj. Jag har inte pratat med honom sedan dess (några mån sen). Han vet inte att jag är gravid. Han vet inte var jag bor för jag bor inneboende hos min kompis. Jag vet att jag måste bli stark nog för att kunna hantera honom men det kommer ta tid. Det går inte en dag utan att jag betvivlar att jag gjorde rätt, att jag svek honom. Så... jag är jätteorolig över att behöva träffa honom. Men han har inte brytit nån lag eller skadat mig. Jag vet inte vilken slags pappa han skulle vara. Kanske skulle han mogna in i den rollen, jag vet inte. Jag vet inte hur det har påverkat honom att jag lämnade för vi har inte hörts av. Jag vill inte hämnas, jag önskar att han skulle få hjälp. Jag vill att han ska få träffa sitt barn... men jag vill inte träffa honom och vill inte att han ska få veta var jag bor eller kunna kontakta mig.