Gör jag min son osjälvständig?

Låter som ni är bra föräldrar som svarar bra på barnets behov. Att barnet skulle behöva skrika av sig eller må bra av att få ligga och gråta är så mycket BS. Ni ska ju inte förändra något som fungerar. En 3-månaders sysslar inte med att manipulera föräldrarna för att få som hen vill. Det handlar ENBART om drifter. Ni ska fortsätta svara på barnets behov av stöd och att bli omhändertagen precis som ni gör.
Bra TS!

Vi har gjort precis som er med våra fyra kids, bebisar SKA inte vara "självständiga" (kombinationen av uttrycket och bebisar är överlag så urbota korkat så klockorna stannar). De är nu 15, 12, 9 och 4 år gamla. 4-åringen samsover jag fortfarande med (de andra samsov också i flera år) men de äldre barnen sover då i egna sängar och i egna rum sedan många år tillbaka och är tämligen självgående, 'trots' s.k långtidsamning, sjalande och flerårig samsovning.

Ni gör inget fel! Det är anknytning som det handlar om,ni lär barnet att känna sig tryggt,att barnet kan lita på er! Jag samsov med mitt barn tills hon blev 7 år! Inga problem då vi har stor säng. Hon är MYCKET tryggt och självständig och vi har en stark och trygg tillit till varandra. Så fortsätt ni med det som känns tryggast och rätt för er!

Klart att barnet inte ska ligga och skrika!!!!
Vi tog våra barn i famnen när de visade att de behövde det och även annars för att det var mysigt. Däremot lät vi dem ligga själva i babygym när de var nöjda, även leka själva när de var större. Våra barn har alltid varit duktiga på att leka själva och behöver inte oss som underhållare hela tiden. Har många vänner vars barn aldrig leker själva, ritar inte ens själva. Dessa föräldrar underhöll sina bebisar mycket ( känner familjerna väl, våra syskon tex).
Min ena syster hade problem med att bli gravid och när de fick sin dotter släppte hon henne knappt en minut. Min systerdotter sov hos sina föräldrar tills hon var drygt 14 och har alltid varit väldigt osjälvständig. Det tror jag beror på hur min syster varit som mamma. Syrran tar illa upp om döttrarna anförtror sig till mig tex, våra barn är yngre så vi visste att vi inte ville göra som syster och svåger iaf!

TS: låt ingen annan tala om för er hur ni vill göra med er son, det bestämmer ni och gör det som känns bäst för er oavsett vad andra säger!!!!

Barn använder skrik för att kommunicera, skriket uttrycker ett behov, inte fan ignorerar man någon som ber om hjälp!? Så varför ska man göra det med ett barn som är beroende av ens omsorg?

Ett barn som lär sig att föräldrar svarar på hens behov blir tryggare, då hen inte behöver lägga energi och stress på att få sina behov tillfredställt utan kan fokusera på att tryggt upptäcka världen, och lita på att hjälp finns om hen behöver

Att ett skrikande barn till slut blir tyst är inget positivt, utan betyder att barnet gett upp att försöka få hjälp, det barnet har fått lära sig att ingen kommer när hen behöver och barnet har ingen att lita på annat än sig själv, vilket är tragiskt för ett spädbarn!

Visst det finns nyanser och är olika i åldrar och barn är olika, men man kan inte skämma bort ett litet barn med kärlek och stöd!

Vi har alltid lyssnat på vårat barns behov och gjort de vi kan för att svara på hens behov, och gissa vem som är trygg, utåtriktad, samarbetsvillig och gladast på förskolan?

Jo vårat barn.

Dom som säger skit, be dom läsa på om nära föräldraskap och anknytningsteorier, det där andra är förlegad skit som inte stämmer

För att uttrycka det kort. Ni har rätt. De andra har fel. Fortsätt precis som ni gör. Ni kan ju alltid fråga svärföräldrarna om de själva önskar bli ignorerade när de sitter och ropar på äldreboendet oförmögna att ta hand om sig själva. Få se vad de svarar....

Min yngsta son är (nyss fyllda) 3....år, inte månader. Nu testar han medvetet gränser hos omgivningen och får börja hantera det faktum att vi och andra ber honom klara sig själv .

Han har tre fullt normala, välfungerande storebröder. Alla tre har vuxit upp i sjal (ingen har åkt vagn) och med samsovning. Spädbarn behöver egentligen bara närhet - på alla plan. Det och mat . Enkelt med små barn på det viset .

Spädbarn är beroende av sina föräldrar. Det ska vara så. När de börjar vara runt året, så börjar deras strävan mot självständighet. Det övar de sig på tills de är 18 och myndiga, och då ska de förhoppningsvis vara självständiga.

Mina barn har blivit burna och "bortskämda" till max som spädbarn. Sedan har de sökt sig ut i världen när de varit mogna för det. De har alltså inte ens gått på dagis, och ändå har de flyttat hemifrån efter gymnasiet - och klarat sig galant själva. Ja, de hälsar på ofta och ringer mig, men det är inte för att de behöver min hjälp med allt möjligt, utan det är för att de faktiskt verkar tycka om att prata med mig.

Det går inte att skämma bort ett så litet barn. Min tös är exakt likadan förutom att hon kan leka lite själv på dagarna så man hinner diska, gå på toaletten och sånt.
Jag frågade min barnmorska om vi gjorde fel som alltid plockar upp henne så fort hon piper då vi också fått sånna kommenterar från den äldre generationen, men hon sa som flera andra här har skrivit att ett barn som får den närhet den vill ha när den vill ha den blir ett tryggt och självständigt barn för denne vet att ni finns där för honom/henne när hon behöver er. Ett barn som får ligga och skrika tills det blir tyst ger upp och tappar tillit/förtroende och blir otrygg med tiden, den lär sig att ingen kommer då den behöver dig, jag har läst att många "sånna barn" får svårt med närhet och känslor på djupare plan med tiden. Inget man strävar efter så fortsätt lyssna på ert barn och förbjud svärföräldrarna all form av barnvaktande!

Blir ärligt skitförbannad när jag hör sånt här. Med mitt första barn lyssnade jag på folk som sa att det var SÅÅÅ bra för bäbisen att sova själv. Hon var strulig att natta upp i 5-6årsåldern. Med andra barnet sket vi allt. Han var nästan tre innan han ens fick en egen säng. Idag är han åtta, hur säker och självständig som helst. Han har eget rum och säng men sover helst hos mig fortfarande. Inte för att han är rädd eller osjälvständig, utan bara för att han tycker det är så himla mysigt. Han kommer inte att ligga där när han är tonåring. Inga bäbisar ska behöva ligga och skrika!

Helt sjukt att denna uppfattning om att bebisar kan bli bortskämda lever kvar! Gör exakt som ni gör nu TS, dvs svara på er sons behov av närhet och kärlek, det är aldrig fel!

Tack för många bra svar! 
Spännande att höra hur andra har det, detta är första barnet för både mig och min ,man och vi är "först ut" av våra kompisar.

Hehe jag kan inget annat än att hålla med dig, får jag fråga hur övergången från eran säng till egen såg ut? kom den på barnets initiativ eller eran?Oj okej förhoppningsvis har vi inte sonen i sängen tills han är 14 :S...Om du tänker på din systerdotter eller dina vänner vars barn inte verkar lika självständiga, hur kommer det sig att det blev så, hur kunde dom gjort annorlunda?Vi har inte heller en vagn! Vi pratade inte ens om det, utan vi såg en pappa gå runt med en liten knodd i sjal och vi sa att "japp, så ska vi ha det!". Detta har konstigt nog retat gallfebern på vår omgivning som nästan hånskrattat och frågat hur vi ska orka bära vårt barn. Borde ju vara upp till var och en tycker jag...
Så himla kul nu när han är vaken på morgon promenaderna, sticker upp huvudet och tittar på allt vi går förbi, han fullkomligt älskar när det regnar! Tror det är smattrandet på paraplyet :D Får jag fråga hur det blir när dom blir äldre? Har lite orostankar om att knövla ner en ilsken ett eller två åring i sjalen när hunden står i hallen med benen i kors...Måste bara säga att jag och min man skrattade högt åt detta igår, vi ska säga detta nästa gång det kan jag garantera dig! Du är säkert en sån där skön person :P

Vi köpte egen säng till dem när de var runt 3-4 år gamla som vi ställde i vårt rum och bäddade med nya lakan med motiv de gillade, det dröjde ett tag innan de sov i den hela nätter, men ingen av oss hade bråttom heller :P Runt 5 års åldern har de flyttat ut ur vårt rum och bara under en kort övergångsperiod kom de in ibland på natten.

Nu har de tre äldre barnen sovit tryggt själva väldigt länge, men mina döttrar på 12 och 9 år får ibland för sig att sova med mig och lillebror ändå (inte båda samtidigt, blir för trångt) bara för att det är mysigt

Min yngsta fullkomligt hatade vagnen och vägrade åka i den, så det var bara sjal som gällde. Bar honom härom dagen i sjal på ryggen när vi promenerade till stan, tycker det är lättare att knyta med ett barn som är gammalt nog att samarbeta under knytningen

Ni gör helt rätt. Hade blivit galen om jag fått sådana kommentarer.

Ge dom en bok om anknytning.

Man kan inte skämma bort bebisar. Bebisar ska inte vara självständiga.

Bebisar ska vara nära! Det främjar amning, anknytning, utveckling och barn som får vara nära blir mer självständiga när dom blir större för dom vet att mamma och pappa alltid finns där!

Vi lyfter upp och bär vår 3.5 månaders mycket! Samsover, bär i bärsele, ammar och sitter mycket hud mot hud

Skulle faktiskt vilja trycka på lite att det kan vara extra viktigt med lyhördhet, fysisk kontakt och empati när man har en son, som samhället i många fall senare kommer lära att han måste vara tuff, inte gråta och vara självständig

Positiv beröring är jätteviktigt! Omtanke och empati utveckling kan behöva läras in extra mycket för att motverka skadliga könsroller (såklart gäller de även flickor, men i många fall får dom redan lära sig det i och med att dom hanteras och bemöts mjukare och får leka med dockor)

2-åringar är enkla att bära. Dem svingar man upp på ryggen och så håller de fast sig själva där lugnt och fint medan man lätt knyter upp dem. Sedan har man en glatt, ivrigt pratande litet barn som snor in fingrarna i ens hår. 1-1,5-åringar däremot..... . Rekommenderar varmt en bra toddler-sele då, i alla fall om man vill ha upp dem på ryggen.

Har man bara bra bärredskap så är det inte särskilt jobbigt att bära. Vi har tätt mellan våra äldsta och tandembar. 

Kunde varit jag som skrivit det här! Min svärmor tjatade om att man inte ska ta upp direkt för då lär sig barnet att gnälla för att bli upplyft, och ibland när hon var hos oss och barnet var på golvet men började pipa så säger hon nej nu är han varken hungrig eller trött utan vill bara ha uppmärksamhet så ta inte upp honom nu!! Som att man inte vill ge sitt barn uppmärksamhet...?! Men vi har givetvis inte gjort så, min lille har fått hänga på mig precis hur mycket som helst och nu när han är två så startar jag en sak tillsammans med honom om jag måste greja med nåt och så pratar vi under tiden. Och pysslar han med något på eget initiativ så ser jag till att fixa nåt under tiden.

Alla barn är olika så hur andra gör är helt irrelevant. Annars är det ju bra att försöka vara lagom i allt.