Min yngsta son är (nyss fyllda) 3....år, inte månader. Nu testar han medvetet gränser hos omgivningen och får börja hantera det faktum att vi och andra ber honom klara sig själv 
.
Han har tre fullt normala, välfungerande storebröder. Alla tre har vuxit upp i sjal (ingen har åkt vagn) och med samsovning. Spädbarn behöver egentligen bara närhet - på alla plan. Det och mat 
. Enkelt med små barn på det viset .
Vi har inte heller en vagn! Vi pratade inte ens om det, utan vi såg en pappa gå runt med en liten knodd i sjal och vi sa att "japp, så ska vi ha det!". Detta har konstigt nog retat gallfebern på vår omgivning som nästan hånskrattat och frågat hur vi ska orka bära vårt barn. Borde ju vara upp till var och en tycker jag...
2-åringar är enkla att bära. Dem svingar man upp på ryggen och så håller de fast sig själva där lugnt och fint medan man lätt knyter upp dem. Sedan har man en glatt, ivrigt pratande litet barn som snor in fingrarna i ens hår. 1-1,5-åringar däremot..... . Rekommenderar varmt en bra toddler-sele då, i alla fall om man vill ha upp dem på ryggen.
Har man bara bra bärredskap så är det inte särskilt jobbigt att bära. Vi har tätt mellan våra äldsta och tandembar.