nu lämnar jag snart gubbhelvetet

Jag älskar livet vi har ihop. Han betalar det mesta och har köpt en helt ny bil till oss och vi bor bra och kan unna oss saker och allt sånt materiellt är helt toppen. Jag trivs med det livet. Jag är helt galen i honom och tycker om honom så mycket. Så när vi bråkar/är osams så gör det så ont i mig för jag förstår inte varför det måste vara så. Vi tjafsar bara om småsaker. Typ vem som ska byta blöja/ta ut soporna m.m. Det är ju inte själva uppgiften som vi bråkar om, utan snarare vem som ska behöva resa på arslet, typ vems tid som betyder minst eller nåt. Så svårt allting. Varför tjafs om såna småsaker ska ta död på en relation, det kan jag inte förstå.

Nja jag vet inte. Om jag var borta och jobbade hela veckorna och kom hem på helgerna och försörjt hela familjen mer eller mindre så hade jag nog tänkt att jag förtjänar att sitta i soffan. Men jag vet inte. Men nej det är inte så kul att han är borta så mycket. Han var inte det när första barnet föddes utan det har bara blivit mer o mer.

Det är så svårt allt. Sitter bara och funderar hur jag ska göra och bete mig för att allt ska bli bra men jag vill inte spela nåt spel. Jag vill inte låtsas och göra mig till. Jag vill vara mig själv och bli älskad för den jag är. Han har varit borta hela dagen och kl 11 ungefär sa han att han skulle höra av sig sen. Nu är kl över 19 och han har fortfarande inte hört av sig. Ska jag höra av mig och fråga varför han inte har gjort det eller ska jag skita i honom bara. Ska jag hoppas på att han vill ha mig kvar eller ska jag ställa in mig till 100% på att vi ska gå isär? Önskar att någon fanns för mig nu. Han säger att han inte vet om han fattade rätt beslut när han gjorde slut. Han verkar vilja att jag ska ha dörren öppen.. Men om han vill det, varför i helvete hör han inte av sig på hela dagen.. Då betyder man ju inte så mycket känns det som. Känns som att han bara snackar skit och vill ha kvar mig "ifall" eller för säkerhetsskull eller för att han är rädd att känna sig ensam. Vad ska jag göra... Jag är så ledsen och sitter i soffan och gråter. Barnen är här så jag döljer tårarna. Just nu har jag bara sån lust att börja flyttpacka och dra redan ikväll så han kan komma hem och se att vi inte finns kvar. Så kan han sitta här själv och vara nöjd sen.. Men samtidigt vill jag bara att han ska säga att vi ska försöka igen. Hur fan kan man ha så olika känslor för en och samma person. Jag förstår ingenting.

Ja du har rätt. Men en del av mig vill fortsätta vara ihop och det är ju lite upp till honom också, alltså man måste ju vara två om den saken. Om jag ska skita i honom och lägga ner så är det ju bara mitt eget beslut. Jag vet inte vad jag vill. Vill både försöka igen men samtidigt inte för jag vet hur dum och dålig kille han har varit. Och varför skulle han ändra på sig. Nej botten är nog fanimej nådd.

Nehe så alla pappor köper en helt ny volvo v70 som tjejen ska få ha när hon är hemma med barnen? Herregud nu får du väl tänka om lite. Tycker du inte att jag borde vara tacksam för att han köper en så fin bil istället för att åka runt i någon gammal härk? Kan tillägga att han köpte en fin bil som jag fick använda hur mycket jag ville även innan vi fick barn. Självklart är jag tacksam! Annat vore ju helkonstigt.

Jag tar inte hand om hans barn, jag tar hand om VÅRA barn. En av oss får göra det och en av oss får jobba, så ser det ut för oss, och för oss passar det bäst att han jobbar. Båda är helt nöjda med den dealen.