Just fått veta att jag ska bli farmor igen

Än så länge har ingen bebis kommit, så jag tycker att det är bäst att jag håller mig undan så att jag inte riskerar att säga för mycket.

Tills hans försvar bör jag också tillägga att det inte så mycket har handlat om att han gjort dåliga ekonomiska val. Istället har han drabbats av dödsfall, sjukdom efter olycka, tvingats byta arbete ofta för att hans fysik efter olyckan gör det svårt att utföra tyngre arbetsuppgifter, en storm som förstörde stora delar av gården och som försäkringsbolaget vägrat ersätta då han just fått hem brev om att uppdatera försäkringen efter en omfattande renovering.

I det skick fastigheten är innebär en försäljning en enorm förlust för honom. Där har vi istället hjälpt till att återställa en del av det som blivit förstört genom att dels gå in med kapital men också att hjälpa till med art snickra, måla och vara barnvakt när det behövts. Det är dock mycket arbete som återstår.

All denna otur har inneburit att han fått fler utgifter än han periodvis haft råd med och i den mån vi har kunnat har vi hjälpt till. Tex genom att betala skatten på bilen så att han kan ta sig till jobb för några bussförbindelser finns inte och cykla den sträckan med hans skador går inte.

Han har under det här året varit på väg tillbaka ekonomiskt och har kunnat göra arbeten på huset som är nödvändiga för att det ens ska vara möjligt att bo där.

Och vi är såklart överlyckliga att han träffat en tjej som han håller av så mycket att de vill leva tillsammans. Men han har gjort det väldigt klart för oss att han absolut inte vill ha fler än ett barn och därför känns det väldigt olustigt att de annonserar ut att de väntar barn. Hon har gått halvvägs och de har bott ihop i en knapp månad. De har inget kapital, ett barn var med sig i bagaget, inga barnsaker sparade då det var flera år sedan hans föddes och han var ju som sagt klar med den biten.

Har de ens ställt sig frågan vad de har att erbjuda ett barn just nu? Troligtvis inte.

Såklart kommer vi inte att klippa banden och inte kommer vi tycka mindre om det här barnet. Just nu behöver jag bara få tycka att hela idén är korkad och väldigt ogenomtänkt.

Nog för att vi har ställt upp. Det gör man nog om man kan när ens barn riskerar att förlora allt. Dock har vi inte obegränsat med resurser. Särskilt inte som en av oss just gått i pension. Vi kan helt enkelt inte försörja barnbarn och rätta till hans hus om vi själva ska ha en skälig levnadsstandard. Vi är aktiva med ett innehållsrikt liv och är inte redo att ge upp allt för att passa barnbarn eller bygga på heltid.Tackar för att jag har fått skriva av min frustration och för att ni varit så förstående.

Nu har vi lagt korten på bordet och klargjort vad som kommer att gälla i framtiden.

Den besvikelse jag känner över att de väljer att skaffa ännu ett barn i en redan ansträngd situation bottnar rätt och slätt i oro.

En oro som fortfarande överskuggar den glädje jag borde känna.

Förra hösten och vintern hade han inte råd att köpa ytterkläder till barnet som hade vuxit ur de gamla.

Han hade inte råd att köpa julklappar eller bjuda in till fika när barnet fyllde år.

Han hade inte råd att skaffa vår och sommarkläder i rätt storlek det här året. Han hade inte råd att hämta ut penicillin som inte ingick i läkemedelsförmånen när barnet blev sjukt.

Hur tänker man då när man bestämmer att det finns plats för ytterligare ett barn i familjen?

Jag vet att hennes släkt finns på långmila avstånd och de har det inte gott ställt så att de också kan bidra.

Men nu får det vara nog. Vi kan i mån av tid och ork hjälpa till med arbetskraft under renoveringen, men vi kommer inte att bidra mer ekonomiskt. Vi kommer att ge likvärdiga presenter till barnen vid födelsedag och jul, men vi kommer inte att se det som vår plikt att ge bistånd när de själva inte kan. Tar de på sig ansvaret att sätta barn till världen får de ta ansvaret hela vägen.

De verkade besvärade nu när vi satt stopp så de har säkert i viss mån räknat med fortsatt ekonomisk hjälp.