Vi som INTE ska ringa/smsa någon, oavsett anledning

Jag får väl börja då. Jag ska inte ringa/smsa/prata med mitt ex (sedan 4 veckor vi bor fortfarande tillsammans) om något som har med vår separation, mina känslor, den nya tjejen eller oss två att göra. Bara barnen och vardagsprat är godkända ämnen. Helst ska jag inte ringa/smsa alls.

Ja det känns som att dö ungefär. Utan att orka göra något åt det. Men jag kan bara styra över mig själv. Och jag har bestämt mig för att jag inte kan fortsätta pressa honom. Det blir bara värre. Och jag vill ju inte ha de svar jag får heller. Det jag inte ska skriva/fråga är dels uppenbarligen om de är tillsammans nu men framför allt var han står gällande oss. Tidigare har han velat vara bästa vän med mig och fortsätta umgås med och utan barnen (hur det nu ska gå). Han säger att han älskar mig och att han är rädd att förlora mig. Men nu har ilskan tagit över och då berättade han för henne och vet inte längre om han vill vara min vän. Det är svårt att leva utan vetskap om framtiden. Men han måste få lugna ner sig. 1 dygn och några timmar har jag lyckats hålla mig i alla fall. Fy vad jobbigt det är.

Gick en lång promenad. När jag kom hem hörde jag ett telefonsamtal. I sängen kunde jag inte hålla mig men jag var lugn och sa mest vad jag tänkte. Inget om de två. Fick väl inga raka svar direkt. Men lyssnade när han sa att han inte orkade. Accepterade direkt och la mig och sov. Så jag spårade inte i alla fall. Nu får jag försöka börja om från början. Ring inte. Smsa inte. Prata inte.

Låter som en feg person. Hoppas att det känns bättre att få ut det i alla fall. Jag brukar tycka att det känns bättre att säga det till någon, som att det inte bara finns kvar i huvudet och byggs upp och exploderar.

Varje gång du får impulsen att skicka tänk gör det INTE. Inte idag. Eller så tänker du att jag säger åt dig att inte skicka. För oftast finns det en anledning att man vet att man inte borde skicka. Och om man skickar blir det ändå inte bättre.

Som mitt samtal igår. Ger inga svar. Det enda det gav var att jag känner mig misslyckas som inte klarar att hålla emot.

Ny dag. Idag ska jag inte inleda några sådana samtal. Eller höra av mig i onödan.

"Jag kan inte andas utan dig. Det känns som att jag dör långsamt. Du sa det när jag frågade hur du skulle känna om jag gjort det här mot dig 'det skulle kännas som att jag höll på att dö'. Men du håller inte på att dö, bara jag, och 'vi'. Och jag fortsätter säga förlåt, ta på mig skulden, för att du inte ska försvinna helt. Men vet du? Jag agerar inte rationellt, jag säger dumma saker ibland, men jag är inte boven i det här. Det är du som sviker mig. Du lovade att du aldrig skulle lämna mig. Du lovade. Lovade. Och ändå älskar jag dig så att jag håller på att dö. Och du säger att du alltid kommer att älska mig. Att du är rädd att förlora mig. Varför gör du så här?"

"Vet du att du har förstört mig och mina drömmar. Jag vill ingenting längre. Har jobbat för att uppnå min dröm hela tiden vi har känt varandra. Och nu när den håller på att bli verklighet, när jag verkligen behöver ditt stöd så försvinner du. Samtidigt som du säger att du är så stolt. Jag hatar den drömmen, vad är den värd? Jag förstår ju att den har del i att du lämnar, att du inte klarade att känna dig underlägsen. Jag stod vid din sida, anpassade mitt liv efter din dröm och du lever den. Kvar står jag i spillrorna av min dröm som jag inte längre tror att jag kan förverkliga. Vill förverkliga. Vet du att jag höll på att säga upp mig häromdagen? Det är inte värt något längre. Om fem år när det var klart skulle du stå där brevid mig och hålla ett tal. Du har pratat om det där talet så många gånger men det kommer aldrig hållas. För om den dagen kommer och jag ser mig omkring är du inte där. Vad är poängen? Jag stod länge på perrongen idag och hoppades att någon skulle knuffa ner mig framför tunnelbanan. Skulle du åkt till sjukhuset som du gjorde till henne när hon var sjuk? Skulle du ångrat dig då? Antagligen inte."

Det värsta är ju att jag inte kan fly från honom. Det värsta är att han bryr sig. Att han på riktigt älskar mig men att jag inte räckte till. Han är mina barns pappa och min bästa vän. Jag kommer inte undan. Varje misslyckande kommer han se. Om jag ger upp. Men jag ser ingen annan utväg nu. Min dröm är mot alla odds. Läkare har sagt att den inte är bra för min psykiska hälsa. Men jag skulle klara det med honom vid min sida. Någon som förstod. Nu vet jag inte längre. Nu är jag mer krossad än någonsin. Det finns inget utrymme för ett år med låga prestationer då faller alltihop. Det är nog bättre om jag ger upp det här. Det var nog inte meningen. Livet kan bli bra utan fina titlar.

Oavsett om någon annan håller ett tal så känner jag bara skräck inför den där dagen som skulle vara mitt livs största. Jag kommer att leta efter honom där. Konstatera att han saknas och att ingen annan kan ersätta honom. Det var ju han som skulle vara där, inte någon annan. Hans ord jag skulle höra, men de är inte längre sanna. Det finns inget jag ser fram emot längre. Jag är rädd för allt. För att fylla år utan honom. För barnens prestationer utan honom. För att göra roliga saker utan honom. Jag är rädd för att träffa min egen familj utan honom. Rädd för att de ska tycka synd om mig.

Jag VET att det inte leder någonstans. Att han inte klarar att hantera mina känslor. Att hans skuldkänslor är för stora för att ta in mig. Skickade ett sms imorse på väg till jobbet. Inte lika illa dock! Inget svar. Ska inte hem idag. Måste klara att inte höra av mig. Varje timme är en seger. Men det är svårt när han är arg, allt är lämnat i ovisshet. För då ringer han inte, annars vet jag ju att han kommer höra av sig. Men inte nu tror jag. Fan kan han inte bara höra av sig. Sitter på mitt kontor och gråter. Och vill skicka meddelanden så jag sprängs. Jag får inte, jag ska inte. Jag får inte, jag ska inte.

Vet du jag ser nästan fram emot att vrida mig av obehag. En dag kanske jag kan skratta åt hela eländet. Men jag accepterar att jag känner så här just nu, det är ok. Försöker dock undvika att berätta för honom. Det måste vara slut med det nu. Allt är redan sagt och gjort. Jag har försökt, gjort allt. Han får leva med att han inte försökte. Och att han en dag kommer explodera av alla förträngda känslor. Han hoppas att jag finns där då säger han och hjälper honom att bli hel igen. Men jag vet inte. Jag ska leva med mina handlingar och han ska leva med det han har gjort mot mig, sina barns mamma, hans börda kommer vara så mycket tyngre.

Nej vi sover fortfarande i samma säng. Känns inte så dramatiskt dock. Det är lättare att sova då. Och vi kommer inte göra om misstaget att vara intima igen, det har vi pratat om. Men igår sa han att han ska sluta vara och sova hemma förutom när barnen är hemma/vakna så vi får se hur det blir med sovsituationen framöver.