Vi som INTE ska ringa/smsa någon, oavsett anledning

Ja på något sätt går det, eller inte alls och då får det bli så. Världen går inte under utan en titel. Det värsta är att det känns som att han tagit min vilja att göra det, mina drömmar. Och utan det går det inte. Han säger fortfarande att han ska stötta mig, få allt jag behöver. Men det är ju inte sant fast jag vet att han tror det. Jag kanske borde sjukskriva mig istället. Dagarna går och jag klarar inte ens att prata med mina handledare. Deadline om två veckor, inget är gjort.

Men ja han måste flytta. Jag måste få distans. Måste sluta tänka på honom varje sekund. Måste bygga ett nytt liv utan honom. Om vi blir vänner efter det, om han finns kvar är det väl fantastiskt men jag kan inte bygga ett nytt liv baserat på det. Just nu har du rätt det är en falsk tröst.

Ändå sitter jag här och är på väg att skriva sms, får sitta på mina händer. Och inte ens arga sms eller sorgliga sms utan bara be honom att förlåta mig. Fast jag inget gjort.

Och du; skicka inga meddelanden. Tänk att om du klarar till middag får du en belöning, vad som helst. God mat, godis, träna om du gillar det, se en bra film, köp nåt. Vad som nu funkar. Men ingen kontakt! Du kommer bara att ångra dig. Det känns bra tio sekunder sen blir det bara sämre, särskilt om inget svar kommer. Tro mig jag provade imorse ????

Håller på att bli tokig. Har suttit inlåst på mitt kontor i fem timmar. Förutom att svara på ETT mail har jag inte gjort något annat än att använda all min kraft åt att inte skicka ett sms. Och han är tyst, så jävla tyst. Fan honom han vet vad tystnaden gör med mig! Om en timme ska jag träffa en kompis. Och inte skicka sms. Och inte ringa. Åtminstone till sent ikväll.

Jag var på söder igår. Du har inte varit där än, alltså efter... Björns trädgård, Hornstull, tanto, perrongen på Slussen, Mariatorget... Överallt finns du, vi. Jag var inte i vitabergsparken eller på berget, fan vad tur för precis där går nog gränsen. Tänker du samma när du är där?

Kommer du ihåg när x på fyllan höll ett tal för oss på vår krog, den som låg i ditt hus, om hur taskigt det är att undanhålla viktig info för en om man är tre bästa vänner. Hans nöjda min när vi sen berättade och han bröt ihop i skratt när han berättade att han gömt sig bakom en gigantisk krukväxt när vi trodde att han gick på toa.

Misslyckades i eftermiddag men det var inte så illa det som stod i alla fall. Sen döpte jag om honom till "RING INTE" i mobilen. Det funkar i alla fall mot den första impulsen. Men det ser bra roligt ut när "RING INTE" ringer flera gånger. Ibland måste man bara skratta åt det.

Du ligger bara 30 cm bort men du har aldrig varit så långt borta. Du frågar om jag gråter. Sen börjar du gråta. Men du säger ingenting. Håller min hand lite tafatt. Tänker du någon gång på framtiden? Förresten det vet jag att du inte gör. För då måste du känna något. Fan dig som bara trycker bort allt. Fan för dig som krossar mig men slipper känna något. Förutom när du ser min smärta. Det är ju därför du undviker mig. Blir arg. Jag frågade en gång vem som ska plocka upp alla bitar när du till slut exploderar. Du svarade att du hoppas att jag finns där någonstans då för att jag är den enda som förstår, som du litar på. Fan ta dig. Jag önskar att jag kunde hata dig. Överge dig som du överger mig.

Kan du vara lite vuxen och reda ut vad fan du vill? Du säger att du har lämnat mig, att du ska flytta. Vad fan ligger du i soffan och berättar barndomsminnen för mig? Varför lägger du dig och sover halvnaken brevid mig i vår säng? Varför använder du fortfarande min tandborste? Vad håller du på med? Allvarligt, red ut din skit.

Idag vet jag inte ens vad jag vill skriva. Har inte kontaktat på det dygn vi varit ifrån varann. Han har ringt två gånger, utan anledning. Ses inte förrän imorgon kväll. Ska försöka att inte ringa/smsa. Vara lite kall även om det bara är fejk. Kanske han saknar mig då.

Jag är rädd att sitta i din sits om 8 månader. Kan i och för sig inte bryta kontakten pga barnen men att sitta och vilja säga saker som jag inte kan/borde. Fortfarande vilja ha någon som man inte kan få. Men fan vad stark du är, tänk du har klarat det varje dag i snart ÅTTA månader! Så jävla bra!

Jag ger upp nu. Jag har gjort allt för att du ska ändra dig, komma tillbaka. Jag har bönat och bett, pratat rationellt, gråtit, skrikit, ignorerat, fejkat skratt. Det räcker nu. Jag har insett att jag inte kan påverka, det är ditt beslut. Och jag kan bara se på när du lämnar vårt liv och splittrar vår familj. Jag är ledsen för min del, så ledsen att det skulle sluta så här. Jag har tappat alla spärrar. Jag grät idag på tunnelbanan och på tåget, i rusningstrafik. Jag har aldrig gråtit inför någon annan än min familj. Och nu står jag på tunnelbanan och tårarna bara rinner.

Jag har sagt allt. Du vet hur jag känner. Du vet att jag aldrig kommer sluta att älska dig. Hur mycket jag behöver dig. Att jag inte vill leva utan dig. Jag ska sluta nu att berätta hur jag känner. För det tjänar inget till. Jag kan inte släppa in dig för du krossar mig varje dag. Du menar det inte men du krossar mig ändå. Spillror av mig ligger över hela golvet och du pratar om fotboll och frukost som att inget har hänt. Men något har hänt. Det som var du och jag har dött, helt plötsligt. Har du inte märkt det? Det var ju du som sköt. Det känns som att du tar stora delar av mig med dig. Jag kan inte tillåta det, du måste låta mig bli hel igen. Ta inte mer nu. Jag stänger inne mina känslor nu, du får inte se mer. Jag bygger en mur som ska hålla dig ute. Det räcker nu. Jag ger upp.