Utredning på gång, stötta varandra?

Men att lägga skulden på dig själv för att du inte får ägglossning är ju inte logiskt. Jag väger oxå nått kg för lite och mina provsvar för brister och undernäring visar verkligen nada, allt ser perfekt ut. Har gått hos dietister för min låga vikt i många år och fått höra flera gånger att bmi inte är ett bra mått att gå på och att alla kroppar är olika, så för mig behöver inte dethär alls vara undervikt. Jag har alltid haft regelbunden mens, förutom i somras då den var några dagar längre varje månad. Har oxå alltid enligt äl-test haft äl varje månad. Om du äter normalt så lär du inte heller lida av nån undernäring, och undervikt lär inte vara orsaken till att du inte får äl. Så hur kan det vara ditt fel om det inte är något du kan påverka? Byt läkare säger jag. Låter verkligen inte som att den ni har nu tar dig seriöst!

Men vad var anledningen till att du inte får göra en spolning?

Klandra inte dig själv, du visste ju inte hur viktigt det där kilot skulle bli i framtiden. Vet inte hur lätt/svårt du har för att gå upp i vikt, men ett tips för att gå upp i vikt är att köpa sån där gainer som en del som tränar dricker. Det har jag druckit tidigare när jag vägde lite väl lite, för att komma upp snabbare i vikt. Och käka massor av julmat under december ;)

Har dom inte fler läkare på samma mottagning så du kan be att få träffa någon annan i januari, när du har haft chans att gå upp lite?

Förstår vad du menar med vikten. Jag måste också komma upp till ett korrekt bmi nu för att va säkra på att vi inte nekas nån hjälp som vi kanske kommer behöva. Men eftersom jag alltid varit i den storlek jag varit, så är jag orolig att inte känna mig hemma i min kropp några kg större. Du behöver ju dock bara gå upp 2 kg och det händer ju faktiskt inte så mkt på den låga uppgången, så försök att tänka så. Det är en liten uppoffring som ingen annan kommer märka, för att få det ni längtar efter.

Jag är väldigt öppen av mig öht faktiskt, och har turen att bara ha folk runt om mig som inte frågar. Vi pratar om det när jag vill prata om det helt enkelt. Ingen går och spanar på min mage eller analyserar mitt beteende heller, för dom räknar nog med att jag säger något såfort vi får ett nytt +. Så jag har inte det peoblemet tack och lov. Sambon däremot har inte berättat för någon annan än sin syster att vi försöker. Men han har heller inte samma behov av att prata om det som jag har. Han är helt säker på att vi ska lyckas en dag och påverkas därför inte på samma sätt som mig.

Via vårdcentral kan man få en kuratorkontakt om man känner att man har behov av att prata men inte vill vända sig till någon i sin närhet. Det kan ju vara ett allternatov för er båda. Mår du så pass dåligt nu så är det kanske en bra idé även av den anledningen.

Hoppas det känns bättre snart och att dom lyssnar mer nästa vecka.

Usch låter inte alls kul med såna personer runt sig :/ Förstår inte varför folk alltid ska börja gapa gravid vid minsta lilla. Syns så tydligt på facebook när någon tjej tex ber om tips på hur man kan lindra illamående, och 10 personer direkt känner sig tvugna att kommentera och fråga "är du gravid!?!?!" Som att man inte kan va illamående utan att vara gravid, och att personen inte själv skulle skriva rakt ut att så var fallet om den ville gå ut med det.... Dom kan väl sköta sina egna liv istället.. Jag hade blivit galen om folk kom med frågor på det sättet, är så tacksam att min familj och de vänner som vet inte håller på så.

Nej jag vet vad du menar med maktlösheten och frustrationen. Jag har kanske ägglossning varje månad, men eftersom jag bara får missfall varje gång jag lyckas bli gravid så finns det inte så mycket att göra för oss heller. Ett + gör ju därför inte så stor skillnad för oss. Efter 4 år av kämpande och missfall efter missfall så är maktlöshet och frustration en ständig följeslagare :-/

Kilona är det redan fart på, jag håller på för fullt ;) Men som sagt, vid upprepade missfall finns inte så mycket att göra. Så det är bara om vi tillslut inte skulle lyckas bli gravida på egen hand på 2 år som ivf kommer på tal. Så jag har 1 år och 3 månader på mig att gå upp dedär 2-3 kilona om vi skulle behöva den hjälpen.

Hoppas det inte dröjer till september för er innan ni får den hjälp ni behöver iaf.

Kram

Jag är yngst av mina syskon där alla har barn, och dem är systrar. Det var naturligt att berätta och för min mamma och pappa. Det kom inte som en chock, jag är 30 nu, var 27 när vi började och när det inte tog sig på 6 mån så började jag smått berätta. I övrigt enstaka kompis, i somras berättade jag det öppet på en fest för mina närmsta vänner och bekanta. Det lättade en del då flera hade börjat tjatat å fråga när det var dags. Nu vet dem läget. Och i den här åldern är det som sagt ingen nyhet längre. Det är vanligt förekommande, att försöka bilda familj om man vill ha barn. Sambon har berättat för kompisar, en kill och en tjej kompis, båda bor långt bort vilket jag tror han tycker är skönt, träffas sällan och finns ingen risk direkt att det ska komma på tal. Känns dumt ibland att min familj vet allt å hans inte men det är också hans val.

Jag förstår va du känner, känner också så. Det skulle inte vara såhär svårt. Evigt kämpande. Nu förtiden är jag mest förbannad än ledsen som tidigare, varför ska det vara så jäkla svårt när det för vissa går efter en gång.. fattar lixom inte.

Tunn slemhinna kan påverka, då finns inte tillräckligt för ägget att fästa i. I mitt fall så har utredningen inte visat något avvikande så vi vet inte vad missfallen beror på. Det enda vi vet är att det slutar utvecklas ganska snart efter att ägget fäst, och runt v 5-6 så kommer blödningen.

Hmm min första tanke är hur såg din östrogennivå ut? Lågt östrogen kan ju ge tunn slemhinna, och östrogentillskott kan hjälpa att tjocka på hinnan. Men fytoöstrogen ska man väl va lite försiktig med då de ger ökad risk för cancer så man ska inte ta det för mkt.

Min andra tanke är, varför har inte puregonsprutor kommit på tal om letrozole inte funkade? Får du ingenting öht som hjälp för ägglossning nu?

Puregon ska inte försvaga slemhinnan och som jag förstått det är det starkare än letrozole. Så jag förstår inte riktigt varför det inte ens kommit upp i diskussion. Jag tycker verkligen att du ska be att få byta läkare och prata med någon annan istället. Och då själv föreslå puregon. Eller om du verkligen inte har ork till att byta läkare så iaf ringa den ni har och fråga varför det inte skulle vara ett allternativ för er. Du vet ju egentligen redan att din vikt inte har med saken att göra då du haft samma problem även med högre vikt. Då ska du ju inte bara acceptera vad läkarna säger.

De enda som hjälper mig när ja har mina svackor är att söka reda på mina allternativ. Vad har jag inte prövat än, vad har funkat för andra, hur ska jag gå vidare nu. Jag kan inte bara lyssna på läkarnas "det är bara fortsätta försöka", det känns ju totalt meningslöst att göra samma sak om igen o förvänta sig ett nytt resultat. Kämpa och stå på dig, man är starkare än man tror.