Varför skulle ärr som man själv orsakat sig vara "skäms-ärr"? Mitt barn ser ju mina ärr dagligen så han kommer ju inte plötsligt att upptäcka dem en dag utan de finns där och är just bara ärr, men den dag han frågar om dem kommer han såklart att få en förklaring på hans nivå.
(Det skulle för övrigt ha varit bra om det hade varit möjligt att kommentera anonymt - du hade nog fått många fler ärliga svar då.)
Jag vet faktiskt inte hur man gör för att ändra det i efterhand eller om man ens kan det. Ibland är FL tyvärr lite dumt när det gäller sånt...
Nej, min son är bara 5 månader ännu så det har inte blivit aktuellt än. Jag förklarade däremot för min lillebror när han var 4 år när han upptäckte mina ganska nya skärsår (vilket ju hade kunnat bli väldigt traumatiskt) men det var så plötsligt så då sa jag bara att jag hade varit tvungen att slåss mot monster och då tyckte han bara att det var häftigt. Nu när han är äldre har han ju självklart fattat att det inte var några fysiska monster men han verkade aldrig må dåligt av att ha sett mina sår och ärr så jag tycker att det var en bra nivå för honom just då.
Jag förklarade även för ett annat barn (ca 5,5 år) på ett dagis där jag praktiserade men till hen sa jag mer som det var, att jag hade varit sjuk men att jag inte var sjuk längre (eftersom jag inte hade skadat mig själv på 8 år då). Det accepterade hen direkt och sedan var det liksom inget mer med det, vissa sjukdomar lämnar spår och det vet ju barn om väldigt tidigt.
Jag tror det blir lättare ju tidigare man berättar om/visar sina ärr, främst så att barnet kan se att man har gått vidare i livet och att man kan må bra utan att skada sig. Att självskadandet inte var någon lösning helt enkelt, det är något man har lämnat bakom sig och kommit över. För min del hoppas jag att min öppenhet även kan verka lite avskräckande då jag har väldigt mycket ärr (det ser inte fult/groteskt ut, det är bara många ärr).
Det var två exempel iaf. Hoppas att det hjälpte lite grann. :)
Precis. Man kan ju ta det i etapper och i takt med att barnet får ett mer abstrakt tänkande kan man ju berätta mer om att det var en symbol för något som pågick inom en själv. Sådant brukar många barn förstå redan i tidig skolålder, kanske även innan dess. Kanske kan man t.o.m göra det "spontant" i en normal situation där man redan pratar om symbolik och att en sak kan stå för något annat (så att informationen avdramatiseras ytterligare och det hela inte måste bli Ett Allvarligt Samtal).
Man behöver ju kanske inte använda så starka ord som "monster" heller om man har ett barn som man tror kan bli påverkat negativt av det och kanske bli rädd att monsterna ska komma och ta hen också.