Anonym (Samma situation) skrev 2016-08-24 13:10:20 följande:
Jag är också i vecka 25 och befinner mig i samma situation tror jag.
Vi har varit ett par i 8 år och varit sambo under de 6 senaste åren.
Barnet var planerat och efterlängtat. Något vi valde tillsammans.
Så snart det blev komplikationer, vilket det blev tidigt, blev han som förbytt.
Jag är sjukskriven 100% med risk för prematur förlossning. Jag är ordinerad sängvila, har fruktansvärt ont och är givetvis rädd och orolig.
Den man jag lever med nu är inte den man jag valde att skaffa barn med. Det här är en iskall, beräknande och total främling.
Jag har satt ner foten och kräver en förändring men jag kan inte göra det själv. Han måste vilja ändra sitt beteende och i det här fallet har han sagt "Du får ta mig som jag är- annars vet du var dörren är".
Jag tycker att det är så fruktansvärt illa att behandla någon så som han behandlar mig.
Men att bara gå är inte gjort i en handvändning. Jag får inte lyfta, stressa etc. Det är långa bostadsköer. Jag har närmsta familj 35 mil bort och sedan vi flyttade hit pga jobb har vi inte hunnit bygga något vidare nätverk.
Jag är helt ensam.
Om jag inte gör det "förbjudna" och lämnar allt här för att flytta tillbaka till hemstaden där jag har allt stöd jag kan tänkas behöva.
Fast då är jag ju en vidrig människa som sätter mina egna behov framför barnets, som naturligtvis behöver det här svinet i sitt liv. Personen som sist vi var ute på promenad sa "Tror du att både du och barnet överlever om jag knuffar er framför tåget som kommer där?- Hahaha!"
Eller "Visste du att glykol är så sött och luktfritt att du aldrig skulle märka om det var blandat i maten?".
För även om han önskar livet ur mig för att jag är lat och oduglig just nu betyder inte det att han inte kan älska barnet när det är fött.
Det har jag minsann fått höra.
Och att göra en abort av ett planerat och efterlängtat barn efter v 12 är inte heller en lätt match. Även om han har ändrat sig nu så är mina känslor för barnet starka.
Går vi isär nu blir det terror medan jag väntar på ny bostad. Inget som säger att just jag måste flytta på mig heller men han kommer vägra så en bodelning kommer att kräva förhandlingar och jag tvekar inte en sekund på att vi hamnar i tinget innan det är klart.
Också en process som kräver enormt mycket av båda parter även om det inte föreligger någon konflikt.
Jag hade omöjligt kunnat förutse att det skulle bli så här då han aldrig under våra år tillsammans visat sådana tendenser. Tvärt om så hade vi relationen som stod stark genom allt. Det som våra vänner avundades.
Så låt oss få gnälla, känna oss hjälplösa och utlämnade. Det är också för väldigt många en del av processen att kunna återhämta sig och bli starka på nytt.
Men du. Du måste lämna, helst innan barnet föds. Den här (uppenbarligen sjuka) mannen är ju inte bara farlig för dig, han hotar ju även sitt ofödda barn.
Hur tror du då det blir när barnet är fött? Ett barn frestar oerhört på sina föräldrars tålamod, och med tanke på hur din man beter sig redan nu.. Ja, jag tror du innerst inne vet att han inte borde få komma ens i närheten av sitt barn. Kan du försöka att dokumentera allt han säger och gör? Som bevis, menar jag, om det blir domstolsförhandlingar om vårdnad och umgänge. Du ska också polisanmäla honom för olaga hot, eller vad det nu kan bli för brottssrubricering (jag är ingen jurist, direkt.)
Och vad du gör: skriv inte på för gemensamt umgänge när barnet är fött. Om jag förstått rätt är ni inte gifta, utan bara sambo, och då får man inte gemensam vårdnad automatiskt. Så där har du åtminstone tillfälligt ett medel du kan ta till för att skydda dig och ditt barn, det vill säga att inte skriva på för gemensam vårdnad. (Då får du alla föräldrapenningsdagarna, åtminstone till en början, och sedan måste han stämma dig för att få gemensam vå
rdnad.OM han nu får det, vilket jag inte hoppas.)
Klarar du förresten att sitta i en bil hela vägen till din hemstad? Kanske med täta pauser? Om det går så anser jag att du måste tillbaka dit NU. Du och ditt ofödda barn kan inte vara i närheten av den där psykopaten som tyvärr kan kalla sig pappan.
Vet din familj om hur du har det och vilken personlighetsförändring din sambo har genomgått? Om inte: Berätta nu! Jag tror de kommer att göra allt för att stötta dig genom detta. Personligen hade jag satt mig i bilen för att hämta dig direkt (om du nu kan åka bil, som sagt.) Ja, eller sett till att du på något sätt kommit ifrån den där mannen snarast.
Du är inte gnällig, inte det minsta. Men nu måste du mobilisera de tigermammakrafter som jag tror vi alla har någonstans inom oss. Du kunde inte förutse att detta skulle hända, men nu är det din skyldighet att ta all hjälp du kan för att lämna den psykopat du lever med. Inte bara för din egen skull - utan också för ditt barns.
Många kramar
K
