Anonym (slutkörd småbarnsmamma) skrev 2016-08-26 12:33:22 följande:
Du har rätt i mycket av det du skriver. Jag känner mig verkligen ensam. Maken bekräftar mig dagligen, säger att jag är duktig och stark, han frågar hur jag mår. Men det är som att det inte räcker, det är som att han lyssnar på mig men ändå inte om du förstår vad jag menar? Det kanske är jag som är otydlig, är dålig på att förmedla känslor.
Han hjälper till när jag ber honom, han badar barnen om jag ber om det, erbjuder mig ofta att ta barnen så att jag kan få komma ut och få lite egentid (vilket jag oftast tackar nej till då jag är så trött och stressad över annat, det går liksom inte att tex ta en shoppingtur när man är såhär mentalt trött). Men det är som att allt ansvar ligger på mig, verkligen allt. Ber jag honom köpa nya stövlar till barnen så gör han det men det skulle aldrig falla honom in att tänka; oj hösten är här, undrar om barnen har skor som passar. Detta exempel kan appliceras på i stort sett allt i hemmet. Jag har en hjälpreda men ingen lagkamrat...
Har försökt få med maken på familjerådgivning men han vägrar. Rådgivning är lika med skilsmässa i hans ögon.
då får du spänna ögonen i honom och säga "om vi INTE går på rådgivning kan vi liga gärna ta skilsmässa på en gång! Om du inte förstår att rådgivning är just för att få RÅD att ordna upp så att det blir bättre igen, så vet jag inte hur jag sa få dig att förstå"
troligen är han en av de där som är livrädda för att blotta sig inför en okänd person, troligen är han också medveten om att den personen kommer säga att ni måste samarbeta mer som ett riktigt team = viss kritik mot honom. Klarar han inte av att vara vuxen och så i fall lyssna på den kritiken är han inte mycket att ha, kan jag tycka. Han måste väl inse att ni är i ett läge där saker snabbt kan bli sämre om man inte gör nåt, och DÅ kan det lika gärna bli skilsmässa utan att ni egentligen försökt förbättra. Vad skulle tex hända om du blev sjukskriven?
