Låta mina föräldrar träffa min son?
Nu behöver jag råd. Mina föräldrar har varit väldigt orättvisa mellan mig och min syster, både vad gäller hur vi bemötts och vad gäller pengar, och jag är den som varit förfördelad. Min syster är vi i familjen numera överens om att hon är psykiskt sjuk (borderline eller liknande), men hon har ingen diagnos av den anledningen att hon inte söker hjälp. Hon får fruktansvärda raseriutbrott mm.
Jag och min man har fått vårt första barn, han är två månader nu. Det lutar åt att jag inte vågar låta honom bilda en relation med mina föräldrar (framförallt inte en nära relation), för att jag tror att de kommer göra honom ledsen och svika honom.
Vi har nämligen sommarstugor där vi är grannar, jag, min syster, och mina föräldrar. När jag var ca tjugo blev jag den utvalda slagpåsen för min systers raseriutbrott, och hon var överhuvudtaget extremt missunnsam mot mig. Jag bröt med henne helt då jag var 29, idag är jag 35. Till saken hör att hon alltid dragit med sig mina föräldrar i detta, bl.a. när hon fått utbrott på mig har de backat upp henne och jag fick fly hals över huvud vid en massa tillfällen från mina föräldrars sommarstuga och köra de trettio milen hem, ibland på ganska konstiga tider på dygnet (jag hade då inte den egna stugan). Det finns ytterligare massa exempel på vad hon ställt till med, ständigt uppbackad av mina föräldrar. Hon dikterar ofta villkoren för hur mina föräldrar ska behandla mig och min man, och helst hade hon sett att de bröt helt med mig. Föräldrarna gör något halvhjärtat försök att stå emot henne ibland, men oftast slutar det med att de behandlar mig och min man negativt för att värna om relationen med min syster.
De säger att de väljer inte bort oss, de väljer bort bråk. Det underförstådda är att de väljer bort bråk med min syster, för jag och min man går bara undan och bråkar inte.
Jag tror mina föräldrar kommer vara snälla mot min son på hemmaplan där min syster inte ser (hon bor på en annan ort), men att de på sommarstället kommer att fortsätta i samma hjulspår som innan. Det innebär allt från - gissar jag - att de inte kommer vilja umgås med min son eller oss där när min syster ser, till att han kanske råkar bli slagpåse vid något olyckligt tillfälle på samma sätt som jag varit när han blir större. Jag kommer naturligtvis göra allt för att mina föräldrar, min son, och min syster aldrig ska hamna i samma rum - men om det ändå händer. Min son kan t.ex. råka gå till deras sommarstuga när jag inte ser. Vi tillbringar dessutom mycket tid på sommarstället.
Jag har också sett exempel på att relationer går i arv, dvs jag är mindre värd för mina föräldrar alltså kan det bli så att min son blir det (i jämförelse med sina kusiner).
Vad gör man? Jag skrev ett så tydligt mail som jag kunde till mina föräldrar om detta för några veckor sedan, men de förstod inte överhuvudtaget och i förra veckan var den negativa särbehandlingen ett faktum som så ofta förr. Jag har försökt prata med dem och be dem upphöra med sitt beteende sedan ca år 2001, utan resultat. En gång bröt jag med dem under ett års tid, efter det var det lite bättre. Men de medger inte ens att de behandlar oss olika och en enda gång i ett mail har min pappa skrivit "förlåt", annars har jag aldrig fått en ursäkt för något som inträffat. Min son har åtminstone många andra släktingar som redan älskar honom och vill finnas som en aktiv del i hans liv, bl.a. en farfar.
Min man tycker att särbehandlingen är helt sjuk, och var den som gav mig styrkan att bryta med dem under ett års tid, även om det var min idé och mitt val.
Någon som har en liknande erfarenhet? Vad gör man? Visst måste det vara bättre att min son inte får vara nära dem och bli sårad?
Kanske inte behöver sägas, men min son och hans välbefinnande är det absolut allra viktigaste för mig i alla lägen.