Han hotar mig till abort! 20 år

Okej...nu är det såhär att jag känner min pojkväns familj väl. Dom är helt underbara. Anledningen till att mamman pratat om abort för pojkvännen är för att hon har erfarenheten av det själv, hon sa också att det är upp till oss att klara av det här. Nu är det så att jag söker jobb och om ni inte läste det, en bostad med. Jag har gjort mitt val, jag har konstant tänkt på det här i dagar. Jag tänker inte göra abort för barnets skull utan för min skull med. Jag vill inte bära på ett emotionellt ärr som kommer finnas där i åratal, det skulle jag må så dåligt av. Jag har inte berättat något för honom än, men jag tänker göra det idag. Jag får hjälp av både vänner och familj men jag är väl mån om att jag ska göra allt själv, jag kräver ingenting. Jag ser en massa pessimistiska kommentarer här, att jag gör abort och att det kommer gå hur smidigt som helst. För mig är det tyvärr mycket värre än så. Jag har kollat på videor och intervjuer angående abort och det finns inget glatt i det alls. Jag har varit med om så många traumatiska saker i mitt liv och orkar inte vara med om ett till. Jag älskar min pojkvän mer än vad någon annan kvinna kan älska sin, men jag har alltid prioriterat honom före mig. ALLTID. Dags att prioritera mig för en gång skull, stå för det jag säger. Jag förväntar mig inte honom att komma tillbaks och säga "förlåt", inte ens om det gått år. Det han har visat är inte kärlek, hade han verkligen älskat mig och brytt sig om mig så skulle han väl ställa upp för mig. Inte bara det, han har sagt andra grejer också som har skärt i hjärtat. Han har alltid haft svårt att förklara saker och gör det fel ibland vilket kan såra, men han menar inte på det sättet. Men hur som helst, nu har jag bestämt mig att det är såhär jag vill ha det.

Så, bring it on. Kalla mig omogen och säg att jag inte kommer klara det. Jag bryr mig inte längre om de kränkningarna jag fått höra.

Jag har redan bestämt mig ändå så. Ser en ljus framtid i mitt val.

Din kropp ditt val. Dock låter det ju faktiskt som att ingen av er är redo att sätta ett nytt liv till världen. Det är ingen lek att bli förälder och uppfostra ett barn.

Jag anser att man bör ha jobbat upp en ok sgi samt ha eget boende innan barn kommer in i bilden.

Okej...nu är det såhär att jag känner min pojkväns familj väl. Dom är helt underbara. Anledningen till att mamman pratat om abort för pojkvännen är för att hon har erfarenheten av det själv, hon sa också att det är upp till oss att klara av det här. Nu är det så att jag söker jobb och om ni inte läste det, en bostad med. Jag har gjort mitt val, jag har konstant tänkt på det här i dagar. Jag tänker inte göra abort för barnets skull utan för min skull med. Jag vill inte bära på ett emotionellt ärr som kommer finnas där i åratal, det skulle jag må så dåligt av. Jag har inte berättat något för honom än, men jag tänker göra det idag. Jag får hjälp av både vänner och familj men jag är väl mån om att jag ska göra allt själv, jag kräver ingenting. Jag ser en massa pessimistiska kommentarer här, att jag gör abort och att det kommer gå hur smidigt som helst. För mig är det tyvärr mycket värre än så. Jag har kollat på videor och intervjuer angående abort och det finns inget glatt i det alls. Jag har varit med om så många traumatiska saker i mitt liv och orkar inte vara med om ett till. Jag älskar min pojkvän mer än vad någon annan kvinna kan älska sin, men jag har alltid prioriterat honom före mig. ALLTID. Dags att prioritera mig för en gång skull, stå för det jag säger. Jag förväntar mig inte honom att komma tillbaks och säga "förlåt", inte ens om det gått år. Det han har visat är inte kärlek, hade han verkligen älskat mig och brytt sig om mig så skulle han väl ställa upp för mig. Inte bara det, han har sagt andra grejer också som har skärt i hjärtat. Han har alltid haft svårt att förklara saker och gör det fel ibland vilket kan såra, men han menar inte på det sättet. Men hur som helst, nu har jag bestämt mig att det är såhär jag vill ha det.

Så, bring it on. Kalla mig omogen och säg att jag inte kommer klara det. Jag bryr mig inte längre om de kränkningarna jag fått höra.

Jag har redan bestämt mig ändå så. Ser en ljus framtid i mitt val.

-OCH JA, jag har insett konsekvenserna. Men jag tar emot dom än att släcka ett liv. Spelar ingen roll om barnet inte kan tänka än, vill att den ska ha en chans till livet. Och ni kan inte förutspå att min framtid eller barnets framtid kommer att se hemsk ut.

Isåfall bör ni kunna få yrke inom spådom?

Tack och hej.

(Tack för er få som stöttat mig och verkligen gett mig de bästa råden, all kärlek till er.) Resten dock...ptff.

Och du har ångrat dina barn eller?

En 20-åring är i sin bästa ålder att orka även som ensam mamma. Och hon verkar ju inte vara ensam heller utan ha ett bra nätverk. Dock är det väldigt synd om pappan inte vill vara med i bilden.

Okej...nu är det såhär att jag känner min pojkväns familj väl. Dom är helt underbara. Anledningen till att mamman pratat om abort för pojkvännen är för att hon har erfarenheten av det själv, hon sa också att det är upp till oss att klara av det här. Nu är det så att jag söker jobb och om ni inte läste det, en bostad med. Jag har gjort mitt val, jag har konstant tänkt på det här i dagar. Jag tänker inte göra abort för barnets skull utan för min skull med. Jag vill inte bära på ett emotionellt ärr som kommer finnas där i åratal, det skulle jag må så dåligt av. Jag har inte berättat något för honom än, men jag tänker göra det idag. Jag får hjälp av både vänner och familj men jag är väl mån om att jag ska göra allt själv, jag kräver ingenting. Jag ser en massa pessimistiska kommentarer här, att jag gör abort och att det kommer gå hur smidigt som helst. För mig är det tyvärr mycket värre än så. Jag har kollat på videor och intervjuer angående abort och det finns inget glatt i det alls. Jag har varit med om så många traumatiska saker i mitt liv och orkar inte vara med om ett till. Jag älskar min pojkvän mer än vad någon annan kvinna kan älska sin, men jag har alltid prioriterat honom före mig. ALLTID. Dags att prioritera mig för en gång skull, stå för det jag säger. Jag förväntar mig inte honom att komma tillbaks och säga "förlåt", inte ens om det gått år. Det han har visat är inte kärlek, hade han verkligen älskat mig och brytt sig om mig så skulle han väl ställa upp för mig. Inte bara det, han har sagt andra grejer också som har skärt i hjärtat. Han har alltid haft svårt att förklara saker och gör det fel ibland vilket kan såra, men han menar inte på det sättet. Men hur som helst, nu har jag bestämt mig att det är såhär jag vill ha det.

Så, bring it on. Kalla mig omogen och säg att jag inte kommer klara det. Jag bryr mig inte längre om de kränkningarna jag fått höra.

Jag har redan bestämt mig ändå så. Ser en ljus framtid i mitt val.

Man behöver inte ångra sina barn. Däremot kan man ångra tidpunkten då de kom till världen. Jag ångrar att jag inte väntade och ARBETADE UPP EN OK SGI före mitt första barn kom. Det ger hela familjen så mycket bättre förutsättningar och en helt annan trygghet.

De som svarar i tråden är föräldrar själva, och flera stycken har som jag fått barn tidigt. Vi svarar utifrån livserfarenhet. Något som Ts inte har ännu och som blir än mer tydligt om man läser hennes svar. Hon kallar de goda råd hon får för kränkningar. Bara det säger tillräckligt.

Ibland är ansvar att faktiskt välja bort. För sitt ofödda barns skull.