Ett smalt ideal

De flesta har det inte. Men visst finns det, har vänner som haft ätstörningar, blev inte fri från detta förrän de passerade 30 med några år.

Ingen av de ungdomarna jag har kontakt med har ätstörningar, utan är normalviktiga och räknar inte kalorier.

Äsch ätstörningar hit och dit. Vem har inte ätstörningar i dagens samhälle där det mesta kretsar kring kropp och ytligheter. Kalla mig gärna ätstörd, hade varit värre med en annan sjukdom.

Dåligt humör hade jag i början av mitt kaloriunderskott. Nu har hjärnan vant sig tror jag. Äter lite mer än förut och sen håller jag mig pigg och glad genom vatten, vitaminer och rörelse

Även undervikt, har precis som du skriver, även sina avigsidor. Men förhoppningsvis är det bara en period som ts (som verkar vara rätt ung) går igenom.

Ja, vi får hoppas det är snabbt övergående!

Jag tror ärligt talat att det är få personer som tar en bulle till av utseendemässiga skäl. Dvs att ta en bulle till för att det är gott är mer jämförbart med att inte ta en bulle för att det inte är gott än för att inte ta en bulle av dietskäl.

Så jag tycker inte att det är så jämförbart. Så jag tror ärligt talat inte att rn rund person heller skulle få hurrarop om hon aktivt försökte få upp i vikt.

Men vet inte riktigt vad det kan bero på att det (eventuellt) är känsligt att som smal aktivt banta. Det mest uppenbara är väl oro för hälsa och viktfixering. Men jag tror också att det anses "fint" att vara smal men inte så fint att vara för viktfixerad. Det är bara att se till populärkulturen där alla förstås är smala men det inte är helt ovanligt med kvinnliga karaktärer som "äter vad som helat" men öndå är smala. Tex Gilmore girls. Bantning och kroniska dieter tolkas ofta som "försakande", som att den som följer en strikt diet är mindre livsbejakande än andra och rent av lite tråkigare.

Med det sagt känner jag ingen smal person som inte är noga med med vad den äter osv. Så vet inte om det är så tabu i praktiken.

Jag är smal av naturen. Innan jag fick barn vägde jag 49 kg till mina 167 cm. Jag kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, många trodde att jag hade en ätstörning vilket inte var sant. Det är inte kul att som naturligt smal ( eller spinkig som många kallade mig) få detta påpekat i tid och otid, vet inte heller hur ofta under min uppväxt jag fått kommentarer som " oh fan, trodde aldrig du som är så spinkig kunde äta allt det där, spyr du ut det sen?"

Efter 2 barn gick jag upp till 55 kg, och nu när barnen är i tonåren har jag gått upp några kilon till. Min trivselvikt ligger dock vid 55 och jag tänker mig faktiskt för vad jag äter, men får fortfarande kommentarer varför jag avstår fikabröd ( tycker inte om köpesfikabröd så har inte svårt alls att avstå). Men fattar inte varför jag ska trycka i mig skräp för att andra tycker jag kan väga lite till.

Nu har min bulldeg jäst klart, så hinner inte skriva mer.

Ha en trevlig helg!