35+ och ivf nov 2016??

Hej,

Jag hoppar in i tråden. Jag är 38 och vi har försökt få barn i ca 1 1/2 år. Vi har precis börjat med vår första IVF behandling. Jag tog första sprutan igår lördag. Gick över förväntan sticket kändes men sen inget och den jag tog idag kändes inte alls. Jag tar också menpor men som jag förstod det normal dos på 150. Vi ska göra vårt första ultraljud på torsdag.

Vi gjorde vår utredning i februari och de hittade inget så vi fick också gå hem och försöka. Min äggreserv är bra enligt läkaren, har dock inte fått några värden. Men då det inte tagit sig så nu har vi på börjat ivf. Vi gör det privat då vi kände att väntetiden till Sahlgrenska var för lång.

Kul att följas åt framför allt för oss lite äldre ????

Blev visst ??? Istället för :)

Lycka till med sprutan ikväll!

Chili81- Ja jag har berättat på jobbet. Jag berättade för min chef i augusti. Då hade jag varit på ett par läkarbesök under våren och hon var orolig att jag var sjuk. Så då berättade jag hur det låg till. Jag visste ändå att jag var tvungen att berätta när det väl skulle bli dags för behandlingar ( jag jobbar som receptionist så vi måste ta in vikarier som täcker receptionen när jag inte är där), plus att jag ville kolla om jag kunde få bruttolöneavdrag.

Min erfarenhet är att kan man berätta för sin närmsta chef och kollegor vad som händer när man går igenom något tufft så är det det bästa. Jag vet att jag själv har lättare att ha förståelse om man vet vad som händer än om en kollega bara beter sig konstigt och är borta en del utan att man vet varför.

Välkommen!
Jag håller tummarna för att långa protokollet funkar för dig. Har du haft det innan eller bara kört på det korta? Vad spännande med ultraljud!

Nej det här med att alla andra blir gravida och får barn runt är tufft. Samma dag som vi fick startbesked så berättade min bästa vän att hon var gravid med sitt andra barn. Det tog väldigt hårt på mig... :(

Jag tror att det är väldigt svårt för personer som inte har varit i denna känslomässiga bergodalbana att förstå vad man går igenom. Jag är ganska öppen av mig som person, så det är rätt många i min omgivning som vet och jag har vänner som säger att de förstår. Men när vi pratar om det så hör jag att de inte gör det. Har man inte varit i denna situationen så kan de inte förstå. Det är därför jag just nu är så glad att detta forum finns där man kan ventilera sina tanker med personer som själva har eller går igenom samma sak :)

Nej vad tråkigt!!! Känner verkligen med dig! Jag var själv rädd för att något skulle hända så att vi inte kunde starta utan skulle behöva vänta 1 månad till. Kan du börja själv nästa gång eller måste du ringa kliniken innan du sätter igång?

Att behöva gå igenom detta är en riktig bergodalbana.... Vet inte om jag har jättemånga bra råd att ge angåenden relationen. Min man har nog tyvärr hamnat lite utanför då jag har vissa månader blivit så himla ledsen när mensen har kommit och han har fått ta hand om mig, och i somras hade vi några dispyter när jag tyckte det kändes som jag tog alla beslut och han bara sa ok till det jag sa. Jag tror det är viktigt att försöka ventilera antingen med vänner/familj eller någon professionell. Jag har lyssnat lite på IVFpodden och idag på lunchen så började jag lyssna på ett avsnitt som handlar om att hantera sorgen. De pratade mycket om att det är bra att hitta någon som man kan prata med för att "lätta på trycket".

Angående IVFpodden så kan jag rekommendera ett avsnitt som dom gör nr 27 tror jag det är som handlar om hur IVF går till. Både jag och min man lyssnade på den innan vi besökte kliniken första gången och sedan har min mamma lyssnat på den och vi har rekommenderat den till mina svärföräldrar. Jag tycker dom förklarade processen bra så efter att ha lyssnat på den så förstod min mamma lite mer vad vi ska göra. 

Har visserligen ingen referens men 10 blåser låter bra!

Jag ska göra mitt första ul imorgon. Börjar bli väldigt nervös. Jag känner inte av hormonerna direkt, har ömmat lite då och då i vad jag tror är ena äggstocken men annars inget. Det börjar göra mig nervös, tänk om stimuleringen inte fungerar. Vet att jag antagligen bara är nojig men har svårt att släppa tankarna på behandlingen.

Smurfen11- Om du funderar på att byta klinik så kan jag rekommenderar Nordic IVF, det är dit jag går (har för mig att du skrev att du går till Carlanderska). Jag gjorde min utredning hos Gbg kvinnoklink (jag har min ordinarie gyn där) så det var mest naturligt att gå till Nordic IVF. Jag har bara positiva saker att säga om både Gbg kvinnoklinik och Nordic IVF. Jag tror visserligen att Carlanderska är bra, har visserligen inte hört något om deras IVF men sjukhuset i sig har jag bara hört positivt om. 
Ja jag tar Menpour, kan inget om något annat läkemedel och min läkare sa inget mer än att hon börjar med en normal dos (jag gissar att hon sa så för att jag är överviktig och då kanske behöver högre doser, jag frågade inte så jag vet inte säkert)

Nej jag har aldrig varit gravid. Ibland önskar jag nästan att jag fått vara gravid och få missfall bara för att veta att det går. Men jag skulle aldrig vilja gå igenom ett missfall. Hade en kollega som fick det för ett par veckor sen och jag tror inte jag skulle klara av den sorgen. 

:( personligen tycker jag det är bättre när folk frågor vad det innebär än bara antar.

Då var första ul gjord :) jag var ett nervvrak igår innan besöket och fick inget gjort på jobbet. Men jag tror det gick bra. Läkaren kunde se att det har börjat förändras, slemhinnan i livmordern har börjat tjockna och på vänster sida kunde man se att några äggblåsor hade börjat bli större men på högersida var det inte så stor förändring. Jag ska på nytt ul på måndag och sedan får vi förhoppningsvis äggplock på onsdag eller torsdag.

Men jag måste säga attt gud vad det är jobbigt mentalt, jag trodde jag var förbered men jag trodde inte det skulle bli jobbigt förrän efter insättningen. Men jag hade det jättetufft innan ul igår. Jag bröt ihop på morgonen när vi skulle besluta vilka mediciner vi skulle packa med oss. Vi är hos mina svärföräldrar denna helgen, vilket just ju känns jättebra för då händer det saker och tiden går förhoppningvis lite fortare.

Ni som har gjort flera behandlingar blir det lättare eller är det lika tufft mentalt hela tiden?